242 EN VITTER STORHETSTID.

Med sina lätta, dansande rytmer har Atterboms prolog över
sig något av morgonrodnadens egen betagande friska fägring:

»De nattliga zoner
bepurpras av glans,

re'n vakna i dans

de eviga toner.

Ur himmelens öknar
bland sjunkande töcknar
går Fosforos fram;

och skogarna glimma,
och rosorna strimma,
och stjärnorna simma

i klingande vågen som glittrande damm.»

Strofer sådana som dessa tåla, vad bild- och ordval be-
träffar, icke vid en sträng skolmästargranskning, men deras
skönhet är oförliknelig. Den beror i väsentlig grad på deras
musikaliskt smekande välljud. Musiken har också spelat en
huvudroll i romantiken. I tonerna fick dess oändlighets-
stämning ett uttrycksmedel. Bättre än ord förmår musiken
utsäga romantikens innersta väsen.

»Musikens himmelsmanna
med svällande förfriskning
försötmat varje trånad»,

sjunger Atterbom i »Julottan». Han kallar på ett annat ställe
musiken för »det tungomål, som taltes av själen innan dess
jordiska levnad»>; och av hans hand härrör den vackra bilden
i Phosphoros, att »musiken, fri och obegränsad, uppsvingar
sig på mäktiga örnvingar mot oändlighetemn.

Det angrepp, som Auroraförbundet börjat i Polyfem och
Phosphoros, blev naturligtvis icke obesvarat av den gamla
skolans män. Kriget fördes från deras sida av bibliotekarien
Wallmark i »Journal för litteraturen och teatern».
Här fingo fosforisterna på huden för sin dunkla och svul-
stiga stil, sin ofta tillgjorda djupsinnighet, sitt ensidiga
styskeris och den böjelse för katolicism, som följde med de-
ras svärmeri för medeltiden. Här fick Atterbom i den kvicka
satiren »Silvertonem» av Leopold en grundlig avbasning
för sin svulstiga och förkonstlade översättning av den store
italienske diktaren Tasso. När Tasso sagt, att »vinden susade».
