248 EN VITTER STORHETSTID.

många glada ögonblick kunna vi erinra oss? Och hava vi
hädanefter alls några att vänta?»

Men så småningom ljusnade det för honom, om ock lång-
samt. Vid 25 års ålder kunde han ta sin filosofiska grad. Men
ännu fem år därefter yttrar han i ett brev, att han »vissa tider
av året skulle svälta ihjäl, om han ej underhölles gratis av
några vänner i Uppsala». Och vid samma tid skriver han till
sin vän Geijer: »Förgängelsens mask fräter på de arma nerv-
trådarna, som icke rå för, att de blivit så sammanvävda
omkring en lidande anda, vilken aldrig begärt att framkallas
till existens. I mitt huvud en rastlös och brännande Or0o;
i mitt bröst en omätlig ångest och en stum förtvivlan; naturen
förskjuter mig, och Gud vänder bort sitt ansikte. Jag kan
icke tänka mig någon större sällhet än den att vara intet —
kunde man blott komma därhän under en stilla sömn utan
all den hemska, spöklika ståt av fasa och vämjelse, som för-
bereder dödshugget och paraderar omkring sotsängen. Det
är denna, som skrämmer mig — icke döden själv, ehuru
bittert det kan synas att sjunka i graven utan att ha smakat en
enda droppe av livets sötma.»

Hur välgörande sunt verkar ej Geijers svar till den ömtålige,
trånsjuke ynglingen! Han beklagar Atterboms kroppsliga
plågor men finner roten till hans själskval i hans pjunkande
med sitt eget jag, vilket han överskattar. »Detta upproriska
jag-jag är, säger han, »din egentliga onda demon, det första
och sista i all din klagan. Det är själviskt att så där
vekligt klagande isolera sig från mänskligheten. Kör ut
högfärdsdjävuln; friskt mod, min broder! Sorg är synd, ty
tillvarelsens innersta är salighet.» För egen del hade Geijer
nyss förut i ett brev till Atterbom skrivit: »Du vet, att jag
i allmänhet har en svinaktig trevlighet på denna jorden.»
Nu förklarar han, att han » mjältsjukan ej en gång är
dilettant»>.

Den helgjutne starke Geijer, till vilken Atterbom skådade
upp, betydde mycket för skalden. Geijers friska natur blev
för den trånsjuke Atterbom en andlig hälsokälla. Hans på
en gång manligt rättframma och förstående sätt att ta på
Atterboms lidande gav den veke skalden just den sorts upp-
ryckning, som han behövde.

Tegnér kunde lika litet som Geijer gilla fosforisternas
