252 EN VITTER STORHETSTID.

Sippan (»Härold för den unga Flora») och Rosen, i vil-
ken skalden ser symbolen för den sinnliga kärleken:

»Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag.»

Mycket populär är också dikten om »Tusenskönamn»:

»Till skogs en liten fågel flög
från sommarhimlen blå och hög.
Han sjöng: ”Det kvällas ren, farväll
Jag flyger hän, du goda själ;

långt bort
är jag ifrån dig innan kort.”

Men årets hjul lopp hastigt om;
med solsken fågeln återkom.

Han sjöng: ”Var glad i alla dar,

ty hjärtat ingen vinter har!
Nej, nej!

Sin vår mister kärleken ej.”»

Under flere skeden av sitt liv sysslade Atterbom mer eller
mindre med ett annat stort sagospel med namnet »Fågel
Blå». Han påbörjade det i sitt 24:e år, och han skrev därpå
ännu i sitt 66:e, det levnadsår som blev hans sista. Men
detta hans ungdoms, mannaålders och ålderdoms älsklings-
verk blev aldrig fullbordat. Det utgavs först efter skaldens
död. Ämnet, som ursprungligen är österländskt, är hämtat
ur en svensk folkbok »En mycket eftertänksam historia om
Blå fågeb. Det är sagan om den elaka styvmodern, som blir
förgrymmad, då den unge konungen försmår hennes egen
dotter och föredrar styvdottern. Hon låter då en trollkvinna
förvandla honom till en blå fågel och stänger in styvdottern
i ett torn. Men i nattens mörker smyger sig fågeln in till
henne, och med hjälp av en trollkarl återfår han slutligen
sin ursprungliga konungaskepnad samt blir förenad med
sin älskade.

x &
&

Nyromantiken blev för den svenska litteraturen en på-
nyttfödande »ungdomskälla», en sådan som fanns på Lyck-
salighetens ö. De nya skalderna hade ofta något rörande
