256 EN VITTER STORHETSTID.

och vid kronprinsens återkomst från kriget i Tyskland sjöng
Stagnelius:

»Hur skönt att fjällens snö

med blodets rosor ströl

Att i din åsyn dö

vår himmel är.»

Men förmågan svarade ej mot viljan. Redan exercisöv-
ningarna blevo för ansträngande för ynglingen. Det visade
sig, att han led av ett organiskt hjärtfel, och därför blev han
befriad från exercisen. I ett nu är det, som om det mörknat
omkring honom. Från tävlan om hjältelagern är han ute-
stängd, ja kanske snart från all livets glädje. Han känner sig
dödsmärkt, och känslan av att han snart måste bryta upp
från livets fest sätter hädanefter sin stämpel på hans dikt-
ning:

ö »Snart dväljes min skugga, blek och stum,

i dödens nattliga sal»,

sjunger han.

Emellertid avlade han år 1814 kansliexamen och kom följan-
de år till Stockholm, där han skrev in sig i ecklesiastikdeparte-
mentet. Där tjänstgjorde han till sin död, 1823. Sina tjänste-
åligganden skall han ha skött bra, och han avancerade på
banan, men till någon avlöning för sitt arbete i statens tjänst
tycks han aldrig ha hunnit. Han levde på underhåll från sin
far. Kamraterna kunde icke med den ytterst ovårdade man-
nen med det frånstötande utseendet. Hans bostad beskrives
av dem, som fått skåda den, såsom det mest ostädade, man
kan föreställa sig. Geijers omdöme om skalden under dennes
sista levnadsår gick ut på att han var »en genialisk, men be-
synnerlig, lurvig, burschikos! varelse. Till hälsan synes han
mig tyvärr redan förstörd», säger han, »och hans diet lär ej vara
den bästa.» Sjukdomen hade fördystrat skaldens lynne. »Till
lycka och ära var han icke född; han var ej ens född till hälsa
och glädje», säger Böttiger. »tian levde som en ensling, såg
ut som en vilsekommen och gick omkring som en skugga.»
— Men hemma bland de sina i Kalmar kunde han stundtals
slå sig lös från melankolin och med liv och lust deltaga i
sällskapslekar och glada upptåg.

! Oborstad.
