ERIK JOHAN STAGNELIUS. 257

Värre än sjukdomen voro dock de grymma slitningar, som
pinade den olycklige Stagnelii själ. I en elegisk dikt bekän-
ner han:

»Ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.
Dock för en enda, en retande mö mitt hjärta ej klappar,
vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, bröder, mitt öde är: jag älskar dem alla,
alla i féiska band snärja min fladdrande själ.

Varje gungande barm i mitt hjärta väcker begären,
varje strålande blick byter i lågor min blod.»

Att älska en enda, även olyckligt, vore en salighet, menar
Stagnelius, mot det att pinas av otaliga sår:

»Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall, evigt, gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le

och aldrig dig hinna.»

En starkt sensuell natur var han, fylld, som han själv säger,
av »kvalfyllt svallande brånad», och »hans Psyche svävade»,
för att tala med systersonen, »icke alltid med skära oskulds- -
vita vingar i höga nejder». Det ohyggligaste var, att hans ero-
tiska begär slogo sig inåt, togo sig avlopp i fantasins njut-
ningsvärld. Den ena stunden drömmer han sig på ejderdun
vid sköna sultaninnors bröst. Men i nästa ögonblick ryser
han för lustans blomsterkrönta skålar. Då sjunger han ut,
vad han genomlevat, i strofer sådana som denna:

»O yngling, rys att smaka
de blomsterkrönta skålar,
som lustans fé med listig hand dig räcker!
Begäret håll tillbakal
Den purpursaft, där prålar,
förnuftets stråle i ditt hjärta släcker.
Snart ryslig natt betäcker
den häpna andens öga;
till avgrundsbädden driven
du klagar, övergiven,
och tordönsstämmor svara från det hoga:
O darra! Evigt dödde
den gudaeld, som än i stoftet glödde.»
