260 EN VITTER STORHETSTID.

grunder av sorg och tvivel åter till »gröna kullars. Han vände
sig nu till Gud och började med djupt allvar läsa bibeln.
Han »älskade religionen ända till hänryckning?.

z

År 1815 promoverades Love Almquist i Uppsala till filo-
sofie magister och inskrevs samma år vid kungliga kansliet,
där han hade den jämnårige Stagnelius till kamrat.

I åtta år härdar han ut med skrivargörat. Sedan tar han
plötsligt avsked ur statens tjänst och flyttar tillsammans med
Jonas Wern och en annan natursvärmare å la Rousseau från
kulturens fördärv till Värmland. Där köper han sig en bond-
stuga i Köla nära norska gränsen och gifter sig med en 25-årig
lantflicka. I elva år hade de varit fästa vid varandra, allt
sedan den tid då hon på Antuna var barnflicka åt Loves halv-
syskon. »Hon var då fjorton år», berättar Almquist i ett brev
till en vän. »Vår kärlek knöts och uppväxte — oansad, okänd
såsom en enkel ros i en dunkel lund.»

Almquist heter numera »dannemannen Love Carlsson» och
vill leva ett enkelt och sunt naturliv bland en ofördärvad
allmoge. Själv skall han sköta sin gård och plöja sin åker.
Fast ibland skall han också roa sig med att »måla, spela fiol
etc. etc. för böndernas.

I början artade sig alltsammans till ett litet himmelrike
av trevnad. »Jag skriver detta brev», heter det en gång, »i en
liten kammare. En ansenlig brasa brinner på spisen; min
Maria sitter vid min sida och spinner. Rätt nu sätter hon
fram vår aftonmåltid, som hon har lagat. Så länge vi blott
äro två, hava vi ingen piga. Ingen domestik! nosar i våra
saker eller stör vår trevliga ensamhet.> — De tre nybyggarna
råkades då och då för att överlägga om »himmelska ting».

Men det »idealiserade bondelivet» hade ändå sina sidor.
Love Carlssons lilla jordlapp kunde ej ge mycket, och den
överkultiverade ägaren kom snart under fund med att han
saknade den sega ihärdighet, som är nödvändig för den som
skall plöja, skörda, hugga ved och bryta stubbar. Ett svårt
streck i räkningen blev det också för honom, när Jonas Weern
bröt laget för att bli bruksdisponent. Då kände han sig

1 Betjänt.
