264 EN .VITTER STORHETSTID.

»Grimstahamns nybygge» och »Ladugårdsarrendet» äro
den gamla och dock alltid nya sagan om de unga tu, som
grunda sitt hem blott på två par armars kraft, på hushålls-
aktighet och friskt mod. I »Ladugårdsarrendet» är huvud-
personen den vackra och präktiga torparflickan Greta, som
säljer granris på Hötorget i Stockholm men slutligen gifter
sig med den raske Anders, och sedan ta de nygifta en liten
gård i Stockholmstrakten på arrende.

Det är en så förtjusande doft av vardagslivets poesi över
dessa båda noveller, att man med nöje läser även 'om sådant
som Gretas förnumstiga resonemanger om hur korna skola
fodras och skötas, och när de mjölka bäst; och man gläds för
både Gretas egen och stockholmarnes skull, att hon »höll
den seden vid makt att aldrig drypa det minsta vatten i
mjölken, som hon sålde». Med så sunda ekonomiska och mora-
liska principer går det bra för de unga tu.

»Skällnora kvarn» bjuder på nattliga scener, som nå högt
såsom litterära konstverk, men på sina ställen äro så orimligt
hopkomna, så fullkomligt omöjliga, att de ur den synpunkten
nästan stå på skillingstryckets nivå.!

Dessa Almquists bondnoveller voro de första i sitt slag
i svensk litteratur och höra alltjämt till det bästa inom genren.

x

Ingen har med mera fin hörsel än Almquist avlyssnat den
svenska naturen och det svenska folklynnet deras innersta
egendomligheter. Därom vittnar särskilt den berömda av-
handlingen »Om svenska fattigdomens betydelse».
Han säger där bland annat:

»Ett enda — ett visst stort — har svensken enskilt ifrån
andra i Europa blivit ämnad till: det är till fattigdom.
Kunde vi endast lära oss den rätt! Svensken är fattig. För-
står han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet
— och är oövervinnelig.

Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på
sig själv.

För så vitt som svensken söker sin hjälp utom sig, så är
han onationell. Han skall se på intet annat land såsom sitt

1 Jfr sid. 275.
