288 EN VITTER STORHETSTID.

»Den blodiga rustning de torkade av,

ur såren de ryckte den spillrade glav!

och glammade under smärtan så glatt

om forntida bragder, om forntida tåg
kring land och hav.>

En anmälare i Aftonbladet gjorde den anmärkningen, att
Ling efter vartannat ord eller oftare — allt efter meterns behov
— låter sin hjältar ropa »hal» Detta medförde dock den för-
delen, att tragedierna lätt skulle kunna förvandlas till kome-
dier bara genom att fördubbla denna interjektion.

När det år 1824 var fråga om att Svenska akademien skulle
prisbelöna Lings produktion under året, orkade Tegnér icke
dra igenom mer än två av hans fyra tragedier. Om den ena
av dem, »Ingjald», säger han i ett par förtroliga brev, att den
shar några rätt vackra mordbrännarescener i sista akten. Vad
den andra, ”Visburs söner', angår, så är det egenteligen ej en
tragedi utan en slaktarbod, där man slår det ena nötet efter
det andra för pannan utan vidare process. Det är möjligt,
att de två andra tragedierna äro bättre, men jag har övernog
av vad jag läst..» Lings hjältar »sjunga ej, utan de brumma.
”Burr! Burr! Burr! är temat, vilket de finna så vackert, att
de aldrig variera det.» — I ett brev från år 1834 kallar Tegnér
»Åsarne» för »ett poem om och för vildar — alla skrika och
ryta, endast grövre eller hesare».

Att sjunga smekande och formskönt, det var icke Lings
sak. Nej han ville kväda vilt, strävt som nordanvinden. Han
diktade också sina kväden i ett slags »gudomligt raseri», rast-
löst spatserande av och an på golvet under våldsamma åt-
börder och kraftiga slag i bord och väggar. Så kunde han hålla
på hela dagen utan avbrott, tills han maktlös dignade ned.
Man skulle kunna misstänka, att en person, som var så till
brädden fylld av de idéer, som rörde sig inom honom, skulle
i likhet med så mången modern profetnatur och »sannings-
sägare» varit proppfull av tron på sin egen ofelbarhet.
Men Ling ägde dock en sympativäckande portion av själv-
humorns gudagåva, som profeter bruka sakna. På äldre dagar
ironiserade han obarmhärtigt sina egna skapelser och rekom-
menderade »Asarne» till läsning, när man ville somna gott.?

1 Spillror av spjutspetsen. — ? En gång år 1812, når Tegnér sagt
Ling några uppmuntrande ord om att han brottades som Jakob med
