290 EN VITTER STORHETSTID.

Erik Gustav Geijer.

Karlstad, föddes år 1783 Sveriges störste hävdateck-

nare, Erik Gustav Geijer, äldste sonen till brukets ägare.
Både hans far och hans mor tillhörde gamla bergsmanna-
släkter av tyskt ursprung.

Det var i en utkant av världen, som Erik Gustav Geijer
växte upp. Han säger själv i sina »?Minnen», denna kostbara
klenod i svensk litteratur: »Det är med ett slags hemnöje,
jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en fjärdingsväg från
mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var, för den som
blott kan åka i vagn, ändan på den odlade mänskligheten.»

Kraftiga voro hans barndomsintryck av livet i den värm-
ländska naturen. Han berättar om hemmet: »Där var ett
friskt leverne om vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra
tillhopa. Dessa lågor utur djup av snö, det under valv och
pelare av is framforsande vattnet; de tunga, vitt skallande
hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa, att män-
niskan är vaken; senkraft och svett i köld och drivor; kol-
och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget,
hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet
av folk och bestyr; det är en tavla att se, det är en tavla att
leval Hur mången dag har jag ej sett dettal — en med i vim-
let, bland skator, sparvar och barn. — Hur mången kväll har
jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastar och
följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rym-
den!

Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet av den lyck-
liga fläck, som deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken
i mitt bröst. Det är en fristad i mitt innersta inre, där jag
tycker ungdomskällan ännu sorla. Allt vad vårens grönska
har saftigt, vad skogens skugga har svalkande, den friska böl-
jan har vederkvickande — lukten av granris och blomster —
lantluft, morgonluft —, allt detta lever och är närvarande i
mitt minne; och stadsliv, kammarliv, böcker oändligt, hela
dammet på den lärda stråkvägen har icke kunnat utplåna det.

PÅ Ransäters järnbruk i Värmland, fem mil norr om
