292 EN VITTER STORHETSTID.

lands lugna och avlägsna bygder kände man knappt till, vad
som skedde därute i stora världen, eller njöt man av skåde-
spelet på samma sätt som pojken njöt av eldkvastarna ur
smedjeskorstenen. »Krig och välvningar på ved»rbörligt av-
stånd låta njuta sig som en efterrätt vid en middag», säger
Geijer i sina »Minnemn». »Märkligt, vad man då kan utstå.
Man känner även vid det förskräckligaste blott en ansats av
hjältemod.» Men plötsligt, säger han, »kom över oss, såsom
ett åskslag ur klar himmel, Gustav III:s mord. — Jag erinrar
mig det, som vore det i går — hur den förskräckliga nyheten
träffade oss vid bordet — hur första fasan gjorde rum för
tårar — hur vi gråtande trängde oss omkring vår förträff-
liga faders knän, och hur hans ögon och händer upplyftades
mot himmelen. Ännu tycker jag mig höra den dageliga döds-
ringningen.»

»Det fanns ej en gästfriare boning än min barndoms hem.
Om julen for en talrik ungdom, stundom i kolskrindor, om-
kring i granngårdarna. Jag är uppfödd vid dans och musik.
Så snart ungdom kom tillsammans, ställde min far till dans,
om höstarna nästan var kväll.»

Genom strövtåg i skog och mark, genom skridskoturer
och simbragder utvecklades Erik Gustav till en stark och
härdad yngling. Idrottsman förblev han till livets slut. Där-
för blev det honom en »inrotad vana att må väl.

Hans ungdomliga humör var oförbränneligt, och han kalla-
de ju sig själv på gamla dagar »sen ungdomsnarr med grånade
hårs. Under hans sista sjukdom hittade man under hans säng
ett par skridskor, som 64-åringen i hemlighet köpt åt sig!

+

Vid Karlstads läroverk gjorde sig Erik Gustav Geijer snart
känd för en ovanlig begåvning. Men det gick ej lika raskt med
hans studier vid universitetet i Uppsala — tycktes det. Or-
saken var, att han icke ville taga det så lätt som många andra
studenter, vilka blott »slogo i sig» minsta möjliga kurser för
att hastigt taga en »brödexamemn. Geijer nöjde sig ej
med sådana ytliga kunskaper. Han ville tränga till djupet,
verkligen leva sig in i sina ämnen. Men därhemma på Ran-
säter började man tycka, att den tillämnade magistergraden
