298 EN VITTER STORHETSTID.

Men annorlunda blir det, när han närmar sig London:
»Vägen blir bredare men sämre, häckarna stå toviga och
torra, marken ligger sank och på flera ställen obrukad.
Man ser stora hus men ock eländiga kojor, trasiga ungar
och, vad man förut ej i England sett, folk vars hela gestalt
brist och fördärv genomträngt. Det är Londons dunstkrets.
Denna massa med sin dunstkrets utvidgas dagligen; ty Lon-
don sväljer såsom en munsbit byar, om de komma dess gap
för nära.»

Hans första intryck av världsstaden är detta: »Jag har
aldrig haft livligare begrepp om en ödemark än den stund, jag
först befann mig mitt i den folkrikaste stad i Europa. Jag er-
for för första gången rätt livligt känslan av att vara främ-
ling.»

Ypperlig är hans skildring av utsikten från en av balkonger-
na till Lloyds kaffehus — »denna dunkla oansenliga medel-
punkt för världens handel> — där man har hela samlingen av
börsspekulanter under sig och »sorlet av denna mängd rö-
ster och språk slår örat nästan som bullret av ett vattenfall.
Hänr,, säger han, »har jag stått hela timmar och lärt mig att
ej undra över deras iver, då jag betänkte, att ett ord, ett
handslag, ett par rader skickar seglare över alla hav och kanske
i ödemarkens djup lastar kamelen — öknens skepp, såsom
araben honom kallar.»

London är »ett omätligt Babylon av tegels. Husen äro för-
villande lika varandra och i allmänhet oansenliga. Av detta
och andra fakta drar han den slutsatsen, att »detta folk, som
i så hög grad äger och värderar vad man kallar det reella,
det solida i livet, ej förstår att pryda det. Ja — ut med
det hårda ordet! — det är ett folk utan skönhetssinne —
utan smak. Denna övertygelse har överallt trängt sig på
mig, och jag skulle kunna fullfölja den med bevis ifrån deras
huvudstads byggnader intill deras klädsel. All ting är här så
ordentligt, väl uträknat och nyttigt, att det föraktar allt offer
åt utseendet.»

Men inför Greenwichs hospital för sjömansinvalider är Geijer
återigen fylld av beundran. »Invaliderna bo förträffligt i var
sitt lilla rum; allt är av ek, bonat och glänsande, så att man
kan spegla sig däri. Det var högtidligt och rörande att se
denna mängd ålderstegna, av krig och mödor märkta sjömän
