304 EN VITTER STORHETSTID.

»Det var en tid det bodde uti Norden

en storsint ätt, beredd för frid som krig.

Då, ingens slav och ingens herre vorden,

var odalbonde var en man för sig.

Till honom ej från vitt avlägsna stränder
med skeppen flöto konstiga behov.

Ej krämarn musten sög utur hans länder,

ej flärdens yppighet hans vinst begrov.

Men åkern plöjde han med egna händer;

hans tillit var hans arm, hans skatt var hov.?
Om han ej övad var att sirligt tala,

hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:

hans hand bar svärd men ej hans tunga gift.»>

Ur denna dikt äro också hämtade de ofta citerade orden:

»En slav är den, som usla lustar jaga,
om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.>

I »Vikingem sjöng den unge Geijer ut sin egen käcka
bragdlystnad, sin längtan till havet och till främmande land:

»Vid femton års ålder blev stugan mig trång,
där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blev dagen mig lång;
jag bytte om håg och sinn”.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke vad —
jag kunde som förr ej mer vara glad

uti skogen.»>

Den unge historikern, som sökte utforska sammanhanget
i det som skett i världen, liknar vikingen, om vilken det heter:

»Med häftigt sinne på fjället jag språng

och såg i det vida hav.

Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,

där de gå i det skummande hav.

De komma från fjärran, fjärran land;

dem hålla ej bojor, de känna ej band
uti havet.>

Och när vikingen efter fem bragdrika år sitter där skepps-
bruten på skäret och väntar på att bränningen skall rycka
honom med sig i djupet, sjunger han de härliga orden:

1 Måtta (hans skatter utgjordes av hans måttlighet).
