ERIK GUSTAV GEIJER. 305

»Men stod jag om natten å gungande stäv

och den ensliga vågen röt,

då hörde jag nornorna virka sin väv

i den storm, genom rymden sköt.

Likt mänskornas öden är böljornas svall:

bäst är vara färdig för medgång som fall
uppå havet.

Dock klagar jag ej mina dagars tal:

snabb var men god deras fart.

Det går ej en väg blott till gudarnes sal,

och bättre är hinna den snart.

Med dödssång de ljudande böljor gå;

på dem har jag levat — min grav skall jag få
uti havet.>

I »Odalbonden ger Geijer en koncentrerad bild av de
förstörande och de uppbyggande krafterna i historien:
»De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;

tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.>

Hela dikten är en utläggning av texten »Vad stort sker, det
sker tysto. Åtskilliga av stroferna om den självsäkre mannen
på egen gård tävla i kärnfull stil med Havamal. De äro som
huggna i sten, dessa rader:

»Må ho som vill, gå kring världens rund:

vare herre och dräng den det kanl

Men jag står helst på min egen grund

och är helst min egen man.»>

De orden ge också uttryck åt Geijers eget intensivt man-
liga kynne. Ty han, om någon, var »en man för sigo.

Till Geijers yppersta verk hör »Den lilla kolargossen»,
där han anslår folkvisans tonart med det av de djupa skogarnas
mystik fyllda omkvädet

»Det är så mörkt långt, långt bort i skogen»,

mot vilket stå de manligt förtröstansfulla orden

»Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen,
fast det är mörkt långt, långt bort i skogen.>!

1 Samma mystiska skogsstämning som j »Den lille kolargossen>
tjusar oss i Bernhard Elis Malmströms vemodsfulla romans »Vi
