ERIK GUSTAV GEIJER. 811

blev verket blott en »praktfull vestibul till de svenska hävder-
nas tempeb.

Hur gripande stämningsfull är icke Geijers teckning av
våren i Norden: »Våren, som rör alla varelser, synes i Norden
mer än annorstädes liksom röra naturens eget hjärta och ger,
särdeles i bergstrakter, där övergången är hastigare, eti
skådespel, som även måste genomtränga det dunklaste, mest
nedtyngda bröst med en stråle av tillvarelsens ljuva lycka.
Den för solens värme smältande snön, som i otaliga bäckar
störtar från bergen ned över dalarnas svällande grönska;
de ur isens fängsel lossade mäktiga vattnen, som med ökad
fart framskynda på sina banor; de nästan med ens lövade
träden, ur vilka de åter Norden hälsande sångfåglarna, liksom
druckna av förtjusning, fylla den spänstiga, skära vårluften
med sitt kvitter; den i ett hav av ljus simmande himmelen,
som snart ej mer vet av någon natt; den fröjd, som bemäktigar
sig allt levande — allt sammanstämmer i den nordiska våren
att ingiva en översvämmande känsla av ett på en gång ur
långvarig dvala åter vaknande liv.

Om denna första övergång gör ett starkare intryck, så har
den stilla blommande förkovring, som omedelbart följer därpå,
ett eget, mer rörande behag genom dess avbrott mot den eljest
så ofta ofruktbara storheten i den nordiska naturen och genom
den skugga av snar förgänglighet, som lägger sig över vårens
egen skönhet. All naturens skönhet har i Norden ett visst
spätt tycke. Det gäller om den utsprickande rosens skära
färger, intill den rodnad, som blommar på den nordiska flic-
kans kind; dået gäller om det ljusare färgspelet på Nordens
himmel, jämfört med Söderns dunkelblåa luft; det gäller
om gräsens och lövens här mera livliga, ljusare grönska, vil-
ken, så sällsamt avbrytande mot vinterns oförändrat kvar-
stående vittnen, våra dunkla, dystra barrskogar, egentligen
är ett bevis på en växtlighetens svaghet, vilken i Söderns
mognare natur och liksom fullblodiga alster ej finnes. Så
liknar skönheten i Norden nästan alltid ett spätt och ljuvt
barn, vars rörande, oskyldiga täckhet redan i vaggan tyckes
bedja om förskoning för den hårda lott, varav det en gång
skall till förgängelse dömas.»

Geijers mest betydande vetenskapliga arbete är »Svenska
folkets historia, vari han med mästarhand tecknat Sve-
