ERIK GUSTAV GEIJER. 313

det själfullaste inom svensk musik! Vår störste historieskri-
vare är också en av våra yppersta viskompositörer.

Geijer skrev en gång om sig själv: »Filosofi, historia, väl-
talighet, poesi, musik — det är de fem fingrarna på min hand,
vilka jag i ärlig slöjd uppövat, och av vilka jag ej vill upp-
offra någon, ej ens lillfingret.»

k LJ
+

År 1834 blev biskopsstolen i Karlstad ledig, och många
krafter voro då i rörelse för att draga Geijer över i kyrkans
tjänst. Det låg mycket lockande för Värmlandssonen itanken
på att få återvända till sin hembygd och särskilt till det kära
Ransäter, som just hörde till Karlstadsbiskopens prebende.
Det låg också något lugnande i utsikten att äntligen ekono-
miskt kunna komma på grön kvist. Men han kunde icke för-
må sig att överge sitt livsvärv, historieskrivningen. »Jag kan
ej bli det otrogen», sade han. — Skada bara, att han icke intog
samma fast avvisande hållning gent emot det politiska livets
lockelser. Det är de politiska striderna, som utan tvivel bära
största skulden för att hans historiska verk aldrig blevo full-
bordade. Men Erik Gustav Geijer var heller ingen riktig
arbetshäst. Han behövde omväxling. »Jag har egentligen»,
sade han, »en tjuvpojksnatur i mig, som måste bryta ut på
ett eller annat sätt.»

De politiska striderna tärde emellertid på hans sinnesro. Un-
der 1829 års riksdag utgjuter han sina bittra känslori strofen

»Tanke, vars strider blott natten ser,
toner, hos eder om vila den ber.
Hjärta, som lider av dagens gny,
toner till eder, till er vill det fly.>

Till sin politiska uppfattning var Geijer ursprungligen kon-
servativ. Det tal, han höll i Uppsala vid den lutherska refor-
mationens trehundraårsjubileum år 1817, var så olikt som
möjligt det, som hans ämbetsbroder och vän Tegnér samtidigt
höll i Lund. Tegnérs tal, som gnistrade av snille, var avgjort
fientligt mot tidens reaktionära strävanden. Det var så
självsvåldigt hållet, att Geijer skämtsamt ogillande tyckte,
att det smakade av att ha blivit skrivet vid punschbålen. Men
Tegnér replikerade genast, att det var bättre att få sin inspi-
