ERIK GUSTAV GEIJER. 315

Det gick också som Geijer förutsett: hans »avfalls väckte ett
oerhört uppseende. Väl fick han mottaga en mängd uttryck
för beundran och tacksamhet, men vid 55 års ålder är.man
mera känslig för att förlora gamla trogna vänner än att vinna
nya. Så djupt grep avfallet den varmhjärtade idealisten, den
snillrike medicine professorn Israel Hwasser, att han till följd
därav hade svårt att tillfriskna från en sjukdom. Värst led
dock den veke Atterbom. Det kom till ett meningsutbyte
mellan de forna vännerna, och den robuste Geijer tog i så
hårdhänt, att Atterbom, såsom han själv berättar, »förlorade
sömn, matlust, var feberaktig och nära att bli sjuk». Väl blevo
de båda vännerna försonade igen, men Geijers »björnsmek-
ningar» kunde ej göra det skedda ogjort, och det sår, han till-
fogat »blommornas skald», läktes nog aldrig riktigt.

Den som skarpast förebrådde Geijer hans avfall, var dock
Hans Järta — helt naturligt, eftersom han med sin starka
personlighet kan sägas ha varit den unge Geijers politiske
lärofader. Den forne »jakobinen» hade nu vid 67 års ålder
förlorat förmågan att förstå tidens nya rörelser. Efter lär-
jungens avfall kände han sig som en trött gubbe, som blott
längtade efter slutet. »Om jag fått dö för tvenne år sedan,
hade det varit lyckligast för mig själv», skrev han till Geijer.

&

Även på Geijer själv verkade dessa och andra strider upp-
rivande, ej minst den fejd, vari han råkade med hävdateck-
naren Anders Fryxell, den ypperste berättaren bland
alla våra historiska författare. Från 1822, då den 27-årige
kollegan vid Maria skola i Stockholm påbörjade första delen
av sina »Berättelser ur svenska historiem, ända till
1879, då han lade sista hand vid den 46:e delen, som fört fram
svenska folkets historia till frihetstidens slut, förunnades
det honom att ägna sin allra mesta kraft åt detta livsvärv.
Under tiden blev han kyrkoherde och prost i Sunne i Värm-
land, men från år 1847 var han tjänstledig från sitt pastorat
för att ostörd kunna fortsätta sitt historiska författarskap.
»Berättelsernas» sex första delar, som omfattade tiden t. o. m.
Gustav II Adolf, voro mästerverk av livfull framställning,
även om de i vetenskapligt avseende redan på den tiden läm-
nade mycket övrigt att önska. Tack vare sin lättlästhet och
