316 EN VITTER STORHETSTID.

medryckande fart blevo de en kär ungdoms- och folkläsning.
Generationer av svenskar ha ur dessa friska källor druckit
styrka och dådkraft för livet. När den gamle hävdatecknaren
lutade mot sin grav, mottog han ett brev från den store skal-
den Viktor Rydberg, i vilket denne skrev: »Ni var, utan att
veta det, min barndoms och ungdoms käraste lärare och vän
näst honom, som Nya testamentet gav mig.»

För tiden efter 1632 vidgade Fryxell ut ramen för »Berät-
telserna» så häftigt, att den sprängdes sönder. Han ville
nu bli ej blott berättare utan också vetenskaplig forskare och
drev omfattande arkivstudier, men han förmådde icke längre
som förut behärska det ofantliga materialet utan förlorade
sig i detaljer, och samtidigt mattades hans ursprungligen
så strålande diktarfantasi. Så kom det sig, att ju mer »ve-
tenskaplig» han blev, dess mindre uppskattades han ej blott
av den stora allmänheten, utan ock av vetenskapsmännen.
Ändå mer förlorade dock Fryxells hlstonesknvmng i värde
därigenom, att han behärskades av vissa förutfattade me-
ningar, som han fasthöll med blind trosvisshet. En sådan var
hans inrotade misstro till allt vad officiella handlingar hette,
varemot han i stället trodde så mycket fastare på utländska
diplomaters berättelser och enskilda personers memoarer.
Dessa båda slags papper voro ju av förtrolig eller »hemlig»
art, och däri borde, menade Fryxell, ligga en garanti för
deras sanningsenlighet. Att sådana kälskrifter kunde vara
alster av personlig hätskhet eller vara färglagda ur andra
personliga eller ur politiska synpunkter ville Fryxell inte
gärna höra talas om. På den punkten brast honom vad som
är ett väsentligt kännetecken på en verklig historieforskare:
källkritik.

I motsats till Geijer, som hyllat våra kraftkonungar med
orden, att »svenska folkets historia är deras konungars»,
hyste Fryxell den åsikten, att konungarne haft för mycket
att säga och folket självt för litet; men bland »folket» in-
räknade han adeln, som han ansåg för »blomman av ett sant
folkväldes. Därför var det enligt hans mening en i grund och
botten fördärvlig åtgärd, när Karl IX och Karl XI stäckte
vingarna på aristokratin.

Av denna anledning var det, som han på 1840-talet råkade
i fejd med Geijer och angrep honom i skriften »Om aristo-
