ESAIAS TEGNÉR. 325

och människokännedom, anförtro sin sällhet för hela det långa
återstående livet åt ett fruntimmer, som man omöjligen kan
känna fullkomligt. Jag ångrar icke vad jag gjort; men jag
kan ej hindra mig ifrån att med ett slags häpnad betrakta,
huru jag, kanske för tidigt, lupit fram till vägskelet mellan
livets sällhet och olycksalighet och icke lärer att veta, vil-
kendera väg jag valt, förr än det är för sent att vända om.»

År 1806 såg han sin bana så pass tryggad, att han kunde
sätta bo. Den forne grubblaren blev därmed som förvandlad.
I hans hem fann man i honom den gladaste och trevligaste
värd, och överallt var han en efterlängtad gäst. Han var
en oändligt rik natur, och han slösade med sina skatter.
Han hade ej sin like i att hänföra, elektrisera sin omgiv-
ning. Hans infall voro blixtrande kvicka, hans samtal som
ett grant fyrverkeri.

Samma drag går igen i hans tal och brev, vilka höra till
det yppersta i sitt slag på svenskt tungomål.

Med Tegnérs vittra framgångar gick det emellertid lång-
sammare än med hans vetenskapliga. Det blev hatet över
det lömska överfallet från Ryssland på våren 1808, det
blev harmen över förräderiet och odugligheten under finska
kriget, som eldade upp hans ridderliga sinne och väckte
hans djupare skaldebegåvning till liv och framkallade dess
genombrott i hans »Krigssång för skånska lantvär-
nets, hans stolta »Tyrtäushymm, vår svenska marseljäs,
såsom den ock blivit kallad. Den synes ha kommit till
en novemberdag 1808 strax före stilleståndet i Olkijoki
under finska krigets allra mörkaste och mest hopplösa skede,
då missnöjet jäste, då farsoter härjade Sveriges ungdom och
modlösheten trängt ned även till dem, som från början varit
mest förhoppningsfulla. Då skrev den unge skalden denna
dikt för att elda hembygdens försvarare till manlig strid:

»Vi prövas ej buggande
järnen ännu?
Vi klyvas ej skuggande
hjälmar i tu?
