326 EN VITTER STORHETSTID.

Förlorad är tiden
i kojornas skygd;
till fältet, till striden
för fädernebygd!

Vad krigiska röster!
De komma från Ööster,
de dåna som stormen kring fädernestrand;
de komma från väster,
de objudna gäster.
Till striden, till striden för fäderneslandl

De sekelgamla,

de lagbesvurna
världsformer ramla;
det strömmar en flod
av offerblod

kring världens urna.

Såsom rövare i natten smögo
de förrädiske med bortgömd dolk.
Plötsligt deras fanor flögo
bland ett tryggt och fredligt folk.
Våra skördar komma de att ströva,
våra fäders ben att trampa på,
våra kvinnors dygd att röva,
våra söners kraft att slå.

Upp, mötom de krossande
härar med modl!

Upp, släckom de blossande
åskor i blod!

På sträckande kampar

de flykta — farväll
Förskräckelsen trampar

de flyendes häl.>

Mästerligt målas de skiftande stämningarna genom den
stora omväxlingen i versformer, den våldsamma farten, den
hetsiga rytmen. Det finns inget stillastående i den dikten
— allt är handling och rörelse. Den börjar med eggande,
otåliga rop på strid, den rasar ut i hat och vrede mot inkräk-
taren, och den slutar med mild sorg vid hjältarnes grav, en
sorg, blandad med stilla tacksamhet och jubel över landets

frälsning.
