328 EN VITTER STORHETSTID.

»Ej Asien klädde än, ej Indier! honom födde;
för honom Söderns folk och ej dess druvor blödde;

En annan värld står opp. Välan, välan, I fäder,
vem är den mänskoätt, som på er aska träder?

O blygd! Är detta er, är detta göters stam,
fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, avundsam,
med sina små begär, med sina halva dygder

och Söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Var är din forna kraft, ditt forna allvar? Var
det hjältenamn, o folk, som trötta ryktet bar?
och nitet, som gav gods, gav liv för statens heder,
och ärans gudadröm och fädrens rena seder?

Du leker utan blygd på deras helga stoft

och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft.

Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Var slav av sitt begär har en tyrann till herre.>

Så talar han vemodiga ord om Finlands förlust men resig-
nerar inför vad som ej kan ändras och pekar i stället på nya
framtidsuppgifter:

»Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra upp i dina skogars natt;
led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland återl»

Den resignerande tonen i fråga om Finlands förlust var
dock icke diktens ursprungliga. Tegnérs vän och förtrogne
biskop Agardh har skvallrat ur skolan och berättat, »att
flera av de mest imponerande ställena i den fosterländska
sången, och uti vilka Ryssland skarpt tilltvålades, utgallrades
av Akademien såsom varande av en alltför inflammerande?
beskaffenhets. I den form, vari dikten inlämnades till Svenska
akademien, var den en klar och tydlig revanschdikt, som
manade Sveriges folk att gripa till vapen mot Ryssland,
medan det ännu var tid:

»Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära
och rädda, fallande, åtminstone din ära»,

utropar han. Ett förbund med Ryssland, sådant som Karl
Johan sedan genomdrev, avskydde Tegnér i likhet med
nästan alla andra svenskar. Polens exempel hade ju visat,

! Ost- och Västindien. — ? Upphetsande.
