332 EN VITTER STORHETSTID.

y'Tegnérs föreläsningar voro mycket lärorika. Jag har hört
honom läsa både över Homerus, Pindarus och Thucydides.»
När han efter en grundlig analys av texten gav den slutliga
översättningen, »var honom ingen flykt för hög, ingen detalj
för obetydlig, ingen anspelning för fin, ingen kombination
för djärv. Allt vad originalet ville hava sagt, det blev
verkligen sagt. Ofta rundade sig översättningen till meter
— där var takt och numerus i hela rörelsen.!

Tegnér var även en mycket punktlig föreläsare. På slaget
3/4 till 2 e. m. lät han väcka sig ur sin middagssömn, den han
aldrig lät frånpruta sig, stod genast upp, samlade sina an-
teckningar, drack ett glas, stundom vin, stundom ock vatten,
och gick så i sakta mak och med något lutande gång med den
omistliga mopsen vid sin sida—utan att iakttaga, vad som före-
gick omkring honom — till bestämd ort, blickade ett slag uppåt,
när han inträdde i Lundagård, gick sen lik en drömmande upp
i lärosalen, intog katedern, slog doktorshatten (»trollhättan»
som han kallade den) i pulpeten, där den stundom blev lig-
gande hela föreläsningen över, och började läsa, i begynnelsen
litet sömnigt, men snart tog det sig och tonen blev — icke
egentligen behaglig, ty den hade väl mycket av nasalljud,
men uttrycksfull och levande. Läste han då över Pindarus,
blev han snart inspirerad och kunde någon gång glömma, vad
klockan var. Ingen påminnelse från auditorium störde ho-
nom då, ty alla voro tacksamma för en sådan överläsning.»

Tegnérs professorstid var hans lyckligaste år. Nu nådde
också hans diktning sin höjdpunkt. Från början av denna
tid är hans väldiga dityramb »Sång till solen»:

>Dig jag sjunger en sång,
du högtstrålande soll
Kring din konungastol,
djupt i blånande natt;
har du världarna satt
som vasaller. Du ser

på de bedjande ner;
men i ljus är din gång.

1 Det var något annat till översättning, än vad som presterades av
Tegnérs lärare, den om de klassiska studierna eljes så förtjänte professor
Lundblad, vars »krumliga virvlingar» eller »virvliga krumlingar» såsom
översättningen av det latinska »orbes curvati> blivit klassiska och
ofta anföras som exempel på Lundblads förmåga att rikta svenska
språket.
