334 EN VITTER STORHETSTID.

I mångtusende år

har du kommit igen;

och dock gråna ej än
dina gullgula hår?

Men det kommer en stund,
då din gyllene rund
springer sönder: dess knall
manar världen till fall.
Och som ramlande hus
störta skapelsens hörn
efter dig uti grus;

och den flygande tid,

lik en vingskjuten örn,
faller död där bredvid.
Far en ängel då fram,
där du fordomdags sam
som en gyllene svan
genom blå ocean,

se, då blickar han stum
kring de ödsliga rum.
Men dig finner han ej,
ty din prövning har slut,
och försonad alltnog

dig den Evige tog

som ett barn på sin arm,
och nu vilar du ut

invid faderlig barm.

Väl, så rulla ditt klot
uti ljus och gå glatt
din förklaring emot!
Efter långvarig natt
skall jag se dig en gång
i ett skönare blå;

jag skall hälsa dig då
med en skönare sång.>

Tegnérs hjältedyrkan tog sig vid denna tid uttryck i dik-
ten »Hjälten», där han besjunger Napoleon ur rent estetisk
synpunkt utan att fråga efter, om den väldige världserövraren
gjort ont eller gott:

>Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.

Vad rår örnen väl därför?

Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban, där solen kör.
