ESAIAS TEGNÉR. 335

Frågar stormen, när han rytera
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,

om det någon lilja bryter,

om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?

Evigt kan ej bli det gamla;

ej kan vanans nötta läxa

evigt repas upp igen.

Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa

upp utur förstörelsen.>!

När budskapet gick ut över världen, att Napoleon flytt
ur fångenskapen på Elba och hotade Wienerkongressens ska-
pelser med omstörtning, skrev Tegnér i beundran dikten
»Den vaknade örnen»:

>Hans vinge var skjuten, hans öga var lyckt;
han sov på sin klippiga ö.

Vi trodde, den väldige sov för att dö:

se, nu har han vaknat. Kring land och kring sjö
han spänner sin kungliga flykt.

Som natten han breder de stormvingar ut.
och ljungarens åskor han bär.
Förskräckelsen flyger kring korparnas här:
små rovfåglar, akten er! Hämnarn är när;
han gör på er delning ett slut.>

Ett uttryck för Tegnérs hjältedyrkan är också hans all-
bekanta eldande dikt »Karl XID, där hjälten likvisst är
av ädlare slag än övermänniskan Napoleon. Här är han en
kämpe, »blott för det rätta varm». Det tragiska i den unge
hjältens öde sammanfattas i strofen

>I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,

han kunde icke vika,
blott falla kunde han.>

+

1 Hans broder Elof hade helt andra tankar om »hyenan Napoleon>,
som han på våren 1814 hoppades skulle bli tillfångatagen av sina
fiender och »till eget välförtjänt straff och androm till varnagel bliva
uppsatt i järnbur på S:t Pauli kyrkas torn i London, uppvärmd under
fötterna med glödande kol. Den satans rackarem, utbrister han i
ett brev till brodern, >»måtte väl nu snart vara mogenlb
