338 EN VITTER STORHETSTID.

I början av 1820-talet skänkte Esaias Tegnér sina landsmän
ej mindre än tre större skaldeverk, nämligen »Nattvardsbar-
nem, »Axelb och »Fritjofs saga».

sNattvardsbarnem är en förtjusande idyllisk dikt, som
skildrar fridsstämningen vid konfirmationen i en svensk
lantkyrka i pingstens ljuvliga tid. Härligt är själva anslaget:

>Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet,
prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten

stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. ”Guds frid!” med rosiga läppar
viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. 'Så grann som en lövsal
stod dess åldriga port, och där innanför på vart järnkors
hängde en doftande krans, nyss bunden av älskande händer.
Själv solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde —
hade väl stått där i hundrade år — var sirad med blommor.>

Där stod den och

»mätte den växlande tiden,
medan runt om hans fot en evighet slumrade roligt»>.

Så var kyrkan redo att mottaga de unga, som
»skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte>.

Tegnérs »Axeb är en romantiskt utbroderad kärleksdikt,
vars hjälte är den tappre karolinen Axel Roos af Hjelmsäter.
Hela hans kärlekssaga är emellertid ren fantasi, men Tegnér
säger sig ha hört historien om »Axel och hans ryska brud» av en
gammal karolin:

>Den gamla tiden är mig kär,

den gamla karolinska tiden,

ty glad han var som samvetsfriden
och modig, såsom segern är.

Än ligger i de norra landen

dess återsken kring himlaranden,
och mäktiga gestalter gå,

med bälten gula, rockar blå,

i aftonrodnan upp och neder.

Med vördnad ser jag opp till eder;
I hjältar från en högre värld

med kyller och med långa svärdl
