ESAIAS TEGNÉR. 339

En av de gamla karoliner

jag kände i min barndoms dar.

På jorden stod han ännu kvar;

ett segertecken i ruiner.

Från hundraårig hjässa sken

allt silver, som den gamle hade;

och ärren på hans panna sade,

vad runor på en bautasten.

Väl var han fattig, men förtrogen
med nöden, lekte han med den;

som förr i fält han levde än

och bodde i ett torp i skogen.

Dock ägde han klenoder två;

mot dem han ansåg världen ringa:
sin bibel och sin gamla klinga

med Karl den tolftes namn uppå.

O! när han talte om en fara

för kungen, för hans gossar blå,

hur högt han bar sitt huvud då,

hur tindrade hans ögon klara,

och kraftigt som ett svärdshugg klang
vart ord, som från hans läppar sprang.
Så satt han ofta långt på natten

och talte om den forna tid,

och var gång Karl blev nämnd därvids
han lyfte på den slitna hatten.
Förundrad stod jag vid hans knän —
ty längre opp jag då ej räckte —,
och bilden av hans hjältesläkte,

den har jag från min barndom hän.

Den store kungen låg i Bender.
Förödda voro re'n hans länder,
belett hans namn, nyss ärorikt.
Hans folk, en sårad kämpe likt,
som re'n av döden känner kölden,
stod, fäktande på knä, bak skölden,
och intet hopp om räddning fanns

i något annat bröst än hans.>

En dag får Axel av kung Karl befallning att rida som kurir
till Sverige med ett viktigt brev till rådet.

»Far hän, med Gudi, än i kväll
och hälsa till de gamla fjälll»

säger kungen. Axel var en av Karl XII:s drabanter, dessa
kämpar utan like:
