340

EN VITTER STOÖRHETSTID.

>De sovo aldrig uti säng,

men på sin kappa, bredd på jorden,
bland storm och drivor ifrån Norden
så lugnt som på en blomsteräng.

En hästsko kramade de samman,
och aldrig såg du dem kring flamman,
som sprakar ifrån spiselns häll;

de eldade med kulor gärna,

så röda som när dagens stjärna

går ner i blod en vinterkväll.

Det var en lag i stridens våda,

att en fick vika först för sju,

med bröstet vänt mot dem ännu,
ty ryggen skulle ingen skåda.

Och slutligt var det ock ett bud
helt svårt, det svåraste kanhända:
till ingen mö de fingo vända

sin håg, förr'n Karl tog själv en brud.
Hur himmelsblått två ögon lyste,
hur rosenrött två läppar myste,

hur barmens svanor summo på

sin insjö, likaledes två,

de måste blunda — eller springa:
de voro vigde vid sin klinga.

Ung Axel sadlar gångarn glatt
och rider genom dag och natt.>

Men vid ryska gränsen blir han överfallen av en skara fiender.
Han värjer sig manligen, ensam mot tjugo, men till slut
dignar han ned, utmattad av många sår.

Då kommer ett jaktsällskap galopperande genom skogen.

>Främst på en tigerfläckig fåle,
med riddräkt grön, med rosenkind,
framsusar som en virvelvind

en sköldmö, skön som dagens stråle.
Förfärad rövarhopen flyr.>

Den sköna jägarinnan, vars namn var Maria, upptäckte
den sårade och lät föra honom till sin boning. Där vårdade
hon honom själv, och när den tappre krigaren slog upp sina
ögon, föll hans blick på »den ängel, vid hans sida satt».

>Växt var hon som en oread,

och gången dansande och glad.
Och höga gingo barmens vågor;
av ungdomen och hälsan hävd:
