342 EN VITTER STORHETSTID.

I Petersburg ligger en rysk flotta färdig att hemsöka Sveriges
kuster, och på den får den till krigare förklädda ungmön följa
med. Ryssarne landa vid Sotaskär. Byarna brinna, barnen
skrika och kvinnorna fly.

Då kommer Axel som räddare. Han möter fienden med
väpnade män och slår honom efter en blodig strid på flykten.
När hjälten sedan går att beskåda de fallna, hör han plötsligt

>en stämma klagande i natten:
”Jag törstar, Axel, giv mig vatten,
och tag mitt avsked, förr'n jag dör!>

Det är Maria, som han finner här, sårad och förblödd. Men
lycklig, när hon fått visshet om att alltjämt äga hans kärlek,
drar hon sin sista suck.

>Då steg från underjordens floder
ej döden, men hans yngre broder,
det bleka vanvett opp, som går
med vallmokrans kring spridda hår
och ömsom stirrar mot det höga
och ömsom ner till jordens grund,
med löjet kring förvriden mund
och tårar uti halvsläckt öga.

Vid Axels huvud rörer det,

och sedan irra jämt hans fjät
kring graven, som i forntidssagan
den döde kring sin gömda skatt,
och stranden hörer dag och natt
hans rörande, hans hemska klagan:

”Var tyst, var tyst, du bölja blål
Du får ej så mot stranden slå.

Du störer endast mina drömmar;
jag älskar icke dina strömmar,

de skummande, med blod ibland;
du förer döden till min strand.
Här låg en yngling nyss och blödde;
hans grav med rosor jag beströdde,
ty han var lik — jag vet väl vem:
till våren för jag henne hem.”

Så klagar han på Sotaskär.

När dagen tändes, är han där;

när natten sänks, går han ej åter:
han sitter ständigt där och gråter,
