ESAIAS TEGNÉR. 343

En morgon satt han död vid sjön,
med händren knäppta hop till bön
och tårar på den bleka kinden
halvstelnade i morgonvinden;

och emot graven, där hon låg;
ännu det brustna ögat såg.

Så var den saga, som jag hörde.

Hur djupt, hur ömt hon då mig rördel
Fast tretti vintrar snöat se'n.

hon lever i mitt hjärta än.

Ack, barnets himmel hänger full

med lyror av det röda gull,

och allt vad mannen diktar sedan,
som hjältar stort, som blommor smått,
i skönare gestalter gått

förbi hans barndomsöga redan.»>

Tegnérs Axel slog an i vida kretsar, men ingen av hans
dikter har dock vunnit tillnärmelsevis sådan popularitet som
»Fritiofs saga». Stoffet hämtade han från den isländska
sagan om Fritiof den djärve, som han under barndomsdagarna
i Värmland läste i »Björners kämpadater». Men den Fritiofs-
gestalt, Tegnér givit oss, är icke den gamla sagans utan en
idealiserad Fritiof, i vilken skalden inlagt allt det vackra och
upphöjda, som det nordiska ynglingaidealet innebar. Och
det var just därigenom, som Fritiof för det svenska folket
blev en älsklingsgestalt. Även i Tegnérs dikt är han allt-
jämt stolt och trotsig, som en nordisk viking höves:

»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfulll!

Han sätter spetsen av sitt goda svärd
på nornans bröst och säger: ”Du skall vika'l»

Men Tegnérs Fritiof är frigjord från det råa och barbariska
i sitt väsen, som sagan tillskriver honom, och han har i stället
vid sidan av det levnadsfriska övermodet fått innerst inne
ett drag av vemod, som fördjupat honom och gjort honom
mera tilldragande.

Ett bevis till många på diktens popularitet är den mängd
s. k. bevingade ord, som hämtats därur. Vi behöva blott
erinra oss sådana som dessa:

»Mannens mod är kvinnan kärt —
det starka är det sköna värt.>
