344 EN VITTER STORHETSTID.

»Yvs ej av fädrens ära! Envar har dock blott sin;
kan du ej spänna bågen är han ej din.»

»Med humle brygges mjödet, ej blott med honung;
lägg stål i svärd och allvar i leken, konungl»

»Världen vet, o Halvdan, vad trenne veta.»

»Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt,
och öl, när det är drucket, och råd, när följt.

På mången sak förlitar sig ungersvennen,

men striden prövar klingan och nöden vännen.»

»Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö,

ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö;

ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar,
och vankelmod bor under de liljekullar.»

»Vad ädelt är, du vilje, vad rätt, du görel»

»Vad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten?
Är bröstet träffat, är vingen skjuten?»

»På gången och på pannan
käns 'Torstens son igen.
Så blickar ingen annan
i Nordens land som den.»>

»Jorden, tyvärr! är av kvinnor full;
miste du en, stå dig tusen åter.»

»Våren kommer: fågeln kvittrar, skogen lövas, solen ler,
och de lösta floder dansa sjungande mot havet ner.»

»Arma Fritiof, se ej ditl
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gulll
Akta dig, det liv är smidigt; akta dig, den barm är fulll>

»Den väntan biev det unga blod
till slut för lång.»>

:Jag är galen i Fritiofs, skriver den nära 70-årige Leopold,
»mera betagen än själva Ingeborg. Att Fritiof lämnar alla
svenska poemer efter sig vore ett omdöme, självklart intill
platthet.» Hela Sveriges forna vitterhet, Leopolds egen in-
begripen, ter sig nu för »den gamle blinde siaren» som »en
förgången sångarvärld. En ny tideräkning», säger han, »be-
gynner för svenska vitterheten; och jag för min del till-
talar henne med Simeons ord: »Nu låter Thu Thin tjänare
