346 EN VITTER STORHETSTID.

Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.»

Och belåtet sjunger han:

»Mitt namn vet ej munken; min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förr'n månen sig rundat.»

+De väldiga murarna stiga med hast». Snart skall kyrkan stå
färdig.

»Re'n högt på dess tinnar satt jätten glad

och log och kvad:

”I kyrkan nu fattas mig föga.

Jag murar och murar. Förr'n sol går ner,

mig munken ger

mitt namn — eller också sitt öga.”

På Helgonabacken med sorgset mod
S:t Laurents stod.>

Då får han höra, hur jättens hustru sjunger en vaggvisa för
sin lilla dotter:
»Sov, liten' Gerda, skön dottern min!

din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan.»

Nu äro den fromme mannens ögon räddade. Men när Finn
får höra honom säga sitt namn, blir han ursinnig och svär en
dyr ed, att aldrig skall den kyrkan bli färdig, och därpå

»springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptamn».

Men i samma ögonblick, som kyrkan hotar att ramla, blir
jätten förstenad; och

»så står han än
och famnar sin väldiga pelar.

Och allt se'n den tiden, mång hundra år,
som templet står,

jämt något fattas uppå det.

Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn

är skuld — men ej domkyrkorådet.>
