ESAIAS TEGNÉR. 347

Av de dikter, som voro ämnade att utgöra fortsättningen
på »Jätten Finn», blev aldrig mer än en skriven. Det var
sången om »Gerda», den stolta jättedottern, som upptänder
en så häftig kärlek hos den unge kämpen Axel Hvide, att han
följer henne in i berget, där han får skåda all jättevärldens
härlighet. Den måltid, hon bjuder honom, skildras med äkta
episkt välbehag:

»rågbröd, växt på svedjeland,
fint och vitt som Gerdas hand,
smör så gult som en ranunkel,
vildsvins-skinka, röd och dunkel,
urens bringa, björnens bog

och en orre, fälld i skog,

bäst han öm och hänryckt spelar —
lycklig den hans öde delar! —,
smultron se'n på silverrund,
rodnande som Gerdas mund;

som dess barm, så pöste gräddan,
och i stjärten bet sig gäddan;
duvan bjöd sitt blåa ägg,
ostronet sitt salta skägg.

Men bredvid i blanka muren

satt en kran, av silver skuren.
”Vid är källarn', Gerda sad',

”går inunder land och stad

ända ut till söderlanden';

och, när blott hon vred med handen,
vinet, hett som sommarsol,

klart som norrsken upp vid pol,
sprutar lustigt fram och faller

i högfotade kristaller.»

Sedan berättar Axel Hvide för jättemön om hur det är uppe
på jorden. Hänförande skön är hans beskrivning på hur
biskop Eskil invigde det härliga tempel, som hennes far byggt.

Dikten skulle sluta med Gerdas omvändelse till den
kristna tron men blev aldrig fullbordad.

x - x

År 1824 inträdde en förändring av genomgripande bety-
delse i Tegnérs liv: han blev utnämnd till biskop i Växjö och
mottog kallelsen — men han gjorde det med vemod. Påkostan-
de kändes det att lämna ungdomen, sina vänner och sin veten-
