348 EN VITTER STORHETSTID.

skap för att ägna sitt liv åt en uppgift, så helt olika den som
varit honom så kär. Och många hyste nog funderingar om
»Pegasus under okets, liknande dem, åt vilka den kvicke
Göteborgspoeten Wadman! gav ett drastiskt uttryck, då han
sjöng:

»Koren ut, I svarte män, en annan
getaherde, bredare för pannan;

Skonen, o smålänningar, Tegnérl»

1 Den humoristiske poeten Wadman hade under Karl Johans tyska
och norska fälttåg varit sjukhuskommissarie med titeln direktör.
När sedan hans räkenskaper skulle granskas, tyckte vederbörande, att
det gått åt bra mycket brännvin på Wadmans sjukhus, och infordrade
av honom förklaring över »vart åtskilliga poster brännvin, som av
direktören Wadman blivit för sjukhusets behov rekvirerade, tagit
vägem. Wadman, som under krigets vedermödor aldrig haft hjärta
att neka sina patienter »en besk»>, tog den närgångna frågan gemytligt
och skrev bara på anmärkningshandlingarna: »Utsupet. J. A. Wad-
man.» — Höga vederbörande måtte ha funnit förklaringen nöjaktig,
ty något vidare i det ämnet hördes aldrig av.

En gång, när Wadman — för ovanlighetens skull — fått sig ett par
nya svarta byxor, gick han, utstyrd i detta plagg till kyrkan, men när
prästen tog till att mässa med långa drillningar i en förfärlig näston,
förmådde Wadman inte hålla sig allvarsam. För att dölja sitt opassande
skratt dök han ned i bänken så häftigt, att det splitter nya plagget
sprack. I anledning därav sände han den omusikaliske prästmannen
följande papper:

Herr pastor M. Roempke, Karl Johans församling, till J. A. Wad-
man. Debet

An Messat sönder ett par svarta byxor . . .B:co R:dr 8: 32.

Den bekymmerslöse poeten hade då slagit sig ned i Göteborg och
levde där utan någon egentlig syssla. Med renskrivning och privat-
lektioner tjänade han ihop det lilla, han behövde för att existera. En
lång tid levde han på 4 skilling om dagen. Han bodde på ett vindsrum,
bäddade själv sin säng och kokade sin potatis i kakelugnen. Hemma
hos sig hade han en tam mård, som på givet tecken lade sig om sin
herres hals och bildade en levande pälskrage. Nöjd med litet, tog den
fattige sångaren den onda dagen med den goda, klagade aldrig och var
för stolt för att vilja ligga någon till last.

År 1834, då koleran rasade så förfärligt i Göteborg, fick Wadman
nytta av sina erfarenheter som sjukhuskommissarie och blev »den
oförtrutnaste, rådigaste och modigaste koleraläkare, som man någonsin
kunde få se. Han höll ut från början till slut.>

Gärna deltog den populäre Göteborgsskalden både i jaktpartier och
i dryckeslag och gladde då sina vänner med ett och annat poem.
Särskilt blevy han uppburen som ordensskald i sällskapet »Göta Par
