350 EN VITTER STORHETSTID.

växte. Detta synes dock icke ha varit det tyngst vägande
skälet för Tegnér att kasta om levnadsbana. Hur fästad han
än var vid universitetet, så kände han sig i längden väl
instängd i Lund, »där andan — även den vetenskapliga —
är och blir småstadsaktig», såsom han yttrade sig i ett brev
till Brinkman. Och till Lars von Engeström, som var uni-
versitetskansler och Tegnérs synnerlige välgörare, skrev han,
att det tyngst vägande skälet för honom att lämna univer-
sitetet var, att Engeström snart skulle avgå från kanslers-
ämbetet, och att man befarade att till hans efterträdare få
en excellens av helt annat kynne, nämligen Rosenblad. Vid
tanken därpå utbrister han bl. a.: »Jag vill ej se ett vetenskap-
ligt institut styras efter kameralistiska grundsatser och for-
maliteternas döda välde efterträda den bättre och levande
Andens.» En så finkänslig natur som Tegnér kunde inte för
död och pina med denne man med »buffelhud».

Som biskop fick Tegnér det ekonomiskt bättre ställt men
ingalunda bekymmerfritt, beroende på den opraktiska anord-
ningen av prästerskapets avlöning, vilken Tegnér kallade
sreligionens indelningsverk». Prästerna uppburo sin avlö-
ning in natura dels av boställena, dels i form av spannmål,
som de sedan skulle sälja. Kyrkans högsta såväl som lägsta
tjänare måste alltså vara även lantbrukare och spannmåls-
handlare. Ibland kunde spannmålslönen bli liggande osåld
i ett helt år eller mer. Och så måste han ju börja sin biskops-
bana med att »köpa in fäkreatur, sädeskorn, plogar och harvar
och gödsel med vad mera, som hör till religionens indelnings-
verk här i landet». Sådant medförde perioder, då Tegnér, som
han säger, singenstädes kunde göra rätt för sig». Faktiskt
är också, att behållningen i Tegnérs bo, sedan han i nitton år
uppburit biskopsinkomsterna, utgjorde summa 3,500 riks-
daler. Och ändå var Anna Myhrman en ovanligt duktig
och förståndig husmor. Men så var också Östrabo —- så hette
biskopsbostället utanför S:t Sigfrids stad — ett ovanligt gäst-
fritt hem.

x

Sina dikter utgav han under titeln »Lekochalfvar».

Han dog år 1837 vid 59 års ålder, i ett litet trähus vid Kvarnbergs-
gatan, där han bott några år. I Göteborgs domkyrkoförsamlings död-
bok står om dödsorsaken antecknat: »av slapphet>.
