ESAIAS TEGNÉR. 351

Esaias Tegnér som biskop! En natur så obändig, så
genomoppositionell mot allt konventionellt som innehavare
av det högvördiga ämbetet! Han måste bli, såsom det ock
sades, »en Saul bland profeterna». Mycken förargelse väckte
han genom sin oberäknelighet i uppträdandet. Fröding har
givit en briljant skildring av ett sådant tillfälle i dikten
»sHans högvördighet biskopen i Växjö:

»Det lider mot slutet av biskopskalaset,

och biskopen klingar med gaffeln mot glaset.
Prostinnorna tystna, kaplanskorna tiga,
och halvmätta suckar av vördsamhet stiga

ur prostarnas djup; och bedrövat och tungt
mot tallriken blicka kaplan och adjunkt.

Av lyssnande andakt gå moln genom salen

i väntan på ett av de frejdade talen,

där biskopen plägar att utsmycka tron

med tankfulla bilder och klangfull ton.»>

Men i stället är det antikens livsglada anda, som far i hans
högvördighet:

»Och biskopen reser sig, ögonen ljunga

av trotsets men icke av trones sken,

och attiskt är saltet på biskopens tunga,
och tankarna komma direkt från Athén.
Om frihet är talet och adel, som kräver
heroiska bragder, och skönhet, som väver
sitt soliga skimmer kring allt som är,

om guden i druvan och sången och dansen,

i segrarens blick under lagerkransen,

i gratien, som kvinnan i lemmarna bär.

Men snart går en viskning i lön genom salen:
”Herr biskopen blickat för djupt i pokalen;
om detta får gå, så blir biskopen galen!
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.»

Om arten av Tegnérs ystra skämtlynne vittna t. ex. dessa
ord i ett brev, som han på hösten 1822 skrev till den dyrkade
Martina von Schwerin!, då hon ansattes av gikt: »Hur är det

1 Se sid. 357.
