ESAIAS TEGNÉR. 355

ande sin jämvikt. Svåra stunder av tungsinne, ärftligt i
hans släkt, kommo över honom.

»Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
bet sig den svarte vid mitt hjärta fast.

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,

och sol och stjärnor mörknade i hast.

Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
var lund blev gul, var blomsterstängel brast.

All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,

allt mod, all glädje vissnade där inne.»

Så ger den olycklige själv i dikten »Mjältsjukan» med den
ohyggliga kraften av ett jämmerskri uttryck åt ett hemskt
omslag i sitt liv. Tvärt och skärande kom det, medan skalden
höll på att lägga sista handen vid »Fritiofs saga». Det för-
vandlade ett av våra ljusaste, klaraste snillen till en svårmodig
grubblare.

»Han var ej mer, som förr, den glade
förtjusarn, hörd av stad och land.»>

Det tarvas icke någon djup kännedom om människohjärtat
för att komma under fund med att det är en kvinna, som står
bakom mjältsjukestämningen. Hennes namn var Euphro-
syne Palm. Hon var gift med Tegnérs vän konsistorie-
notarien Palm. I flere av sina dikter har skalden tolkat den
dragningskraft, hon utövade på honom genom sin lyckliga
förening av glädje och godhet och sin vackra sångröst — »en
näktergal i halsen», såsom Tegnér med en olycklig bild kallade
den. I flere år stannade dock skaldens känslor inom det
tillåtnas råmärken, och allt var oskyldig glädje.

När fru Palm på hösten 1817 nedkom med sitt första barn,
ägnade Tegnér senare på hösten, vid en fest hos Palms, värd-
folket en skämtsam skål i versform med anledning av till-
ökningen i familjekretsen. Först erinrade han i humoristiska
ordalag om alla de ledsamheter och allt det spring, som
äro mer eller mindre oundvikligt förbundna med dylika
»glädjande tilldragelsers. Värst av allt var kanske, att den
nyvordna modern inte hade en droppe mjölk att ge den lilla.
I rättframma ordalag skildras, hur i denna fatala situation
den räddande ängeln kom i skepnad av en professorska,
som själv hade en liten:
