358 EN VITTER STORHETSTID.

bli de dystra perioderna — »de oberäkneliga solförmörkelserna
i sinnet», såsom han kallade dem — allt tätare och djupare.
Själv fruktade han ständigt, att hans hypokondri skulle gå
över till sinnesrubbning. »Läkarne tro, att levern är angripen,
de narrarne. Själen är angripen, och för henne gives intet
annat botemedel än det, som hämtas från det stora universal-
apotek, som kallas gravem», heter det i ett brev till Brink-
man.

Till sin kusin och ungdomsvän kyrkoherde Lagerlöf skrev
Tegnér i april 1825: »Själv har jag på någon tid lidit av ett
ovanligt svårt och mörkt lynne. Gud bevare mitt förstånd!
Du vet att det går en åder av galenskap genom min släkt.!
Hos mig har den väl hittills brutit ut i poesi, som är en lindri-
gare art av vanvett; men vem kan försäkra, att det alltid tar
den vägen?» I ett brev till Brinkman vid samma tid tillägger
han bistert skämtande: »Lyckligtvis lär Centralhospitalet i
Växjö snart komma i stånd, och det står under biskopens
uppsikt.»

På sommaren 1825 var Tegnér över till Köpenhamn och
konsulterade flere läkare.? Deras diagnos gick liksom deras

1 Hans yngste bror var född med sinnessvaghet, en systerdotter
likaså. — ? Tre år förut hade han av samma anledning genomgått en
brunnskur. På våren 1822 skrev han till sin vän Brinkman: »Jag måste
först och främst i sommar sköta min hälsa, som väl är yttersta grunden
till all poesi.> Han hade nämligen en längre tid lidit av en svår sjuklig-
het, som läkarna trodde komma från levern. Lidandet förbittrade hans
tillvaro och var så svårt, att man ibland trodde slutet vara nära. Han
skulle nu under sommaren dricka brunn i Ramlösa. Men »vattendrin-
kandet» och sysslolösheten gjorde just inte livet gladare, och han lovade
sig själv att ej så lätt låta lura sig till brunnsdrickning igen. Nej hellre
skulle han då nästa sommar fara hem till Bergslagen. »Jag behöver
att dricka, icke brunn utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig
full av den skånska dimman», skriver han. Han gjorde också verklighet
av den föresatsen och träffade nu sin nära 80-åriga mor, som han fann
»vida raskare än sin yngste son». Hon var också lyckligare än den be-
römde skalden och professorn. Och varför? Jo »hon har alltid varit
nöjd med litet och gjort sig obetydliga anspråk på livets lycka och finner
dem därför nästan alltid överträffade. Detta synes mig också innefatta
huvudsumman av all verkelig levnadsvishet, ty jag vet intet säkrare
medel att anse sig äga mycket, än att man fordrar litet. Kunde vi
iakttaga denna regel, skulle vi alla befinna oss väl därpå; men nu stegra
vi alltjämt våra fordringar.»

Det ligger mycken surt förvärvad levnadsvishet bakom dessa ord.
