360 EN VITTER STORHETSTID.

väste han också idel psalmer, och vore också hans rygg full-
målad som en gravsten med bibelspråk.»

»Ser man ej», säger Brandes, »tidens orm kroppsligen framför
sig med röda konturer; och dess med underliga skrivtecken
höljda rygg, tager den sig ej ut som bilden av en med hiero-
glyfer eller kilskrift fullristad gud i djurhamn på en fornegyp-
tisk eller assyrisk vägg?» Det är en förmåga av levande åskåd-
lighet, som endast en stor konstnär kan åstadkomma.

Tegnér kunde ej, säger han vid samma tid, i likhet med
Johan Olof Wallin deltaga i >»de moderna jubelropen om en
nu först vaknad religiositet, som skall förbättra världen från
grunden, och varav vi för 5 eller 6 år sedan ej skall ha vetat
någon ting. Tror han då verkeligen, att tidens sår ej ligga dju-
pare, än att de så där lösligen borttvättas, vore det även med
vigvatten? Tror han, att de fromma minerna i tidens bandit-
ansikte betyda något annat än hyckel? — Jag tror så fast som
något mänskligt hjärta på religion och andakt, liksom jag
tror på mitt bättre väsende, på konst och odödlighet; men på
den färska omvändelsen, på psalmen under galgen, tror jag
ingalunda, förr än jag får se dess frukter.»

Med all sin beundran för de liberala idéerna kunde Tegnér
dock i längden ej finna sig till rätta med det sätt, varpå
kampen för dem fördes i det politiska livet. Han var en allt
för självständigt anlagd natur, en allt för varm beundrare
av det personliga även i politiken för att kunna med
den parlamentariska liberalismen med »dess månghövdade
men huvvudlösa ledning». Värdet av de konstitutionella
formerna kunde han aldrig lära sig förstå eller ville,
rättare sagt, icke förstå. Hans blick var skymd för de sak-
värden, som lågo därbakom, och därför tedde sig opposi-
tionens kamp för honom som en strid mera för form än för
sak. Därtill upprördes hans ridderliga natur av de många
småaktiga drag, som oppositionen röjde i sitt uppträdande
mot den gamle kungen. Från 1829 års riksdag skriver han
till Martina von Schwerin: »Sedan den kongl. svenska fri-
heten numera aldrig yttrar sig annorlunda än som en roddare-
nymf!, kan jag ej längre vara hennes älskare.» Förut hade
Tegnér varit kyligt stämd mot Karl Johan och såsom varm-

1 Stockholms roddarmadamer voro beryktade för att vara fula i mun.
