ESAIAS TEGNEÉR. 361

blodig rysshatare aldrig kunnat förlika sig med hans ryss-
vänliga politik. Men när den allmänna beundran för konungen
slagit om i en stark opposition, var Tegnér genast färdig att
bekämpa, vad som för honom tedde sig såsom oridderligt
stridssätt, och så blev den forne liberalen oppositionens hän-
synslösaste och kvickaste belackare. Det var ett avfall,
rakt motsatt hans forne ämbetsbroder Geijers.

Det var dock icke de liberala idéerna, Tegnér hud-
flängde; det var de småsinta partigängare, i vilkas trånga
hjärnor och tarvliga sinnen dessa idéer drogos ned i smutsen,
som han avskydde och föraktade. Men därigenom råkade
han återigen i fejd med tidsandan. Och det sammanhängde
med att hans kynnes art var trotsig:

»Nordens kraft är trots, och falla
är en seger för oss alla.>

Det var hans lust hela livet igenom att liksom laxen gå
mot strömmen. Men det var icke ett oresonligt trots bara
för trotsets skull, utan därbakom låg ett djupare behov av
att mot ensidiga partidogmer hålla fram sanningar, som
dagens modeströmningar hotade att fördunkla, och sålunda
försöka korrigera opinionens svängningar. Det ligger också
alltid något ridderligt i hans lust att ställa sig på den nedsab-
lade minoritetens sida. När det unga släktet smädade Leo-
pold, hyllade Tegnér den gamle »blinde siarem»; när en ny
generation kastade sig över Atterbom, var det Tegnér, som
höll sin sköld över den sårade.

Vad folk därvidlag tyckte, var honom hjärtans likgiltigt.
Popularitetsjakt var för honom något osympatiskt. Präste-
ståndets klubb besökte han t. ex. aldrig och gjorde ej heller
något annat för att vinna ledamöternas bevågenhet. »Jag
söker aldrig någon popularitet — populariteten må söka mig,
annars kan den gärna utebliva», säger han. Så mycket som
möjligt undvek han ock att »gå i hovtrapporna» — eller »åt-
minstone går jag där rak», tillade han. Han var och förblev
en man för sig. Yttre utmärkelser förstod han också uppskatta
till deras rätta värde. När Karl Johan hugnade honom med
kommendörstecknet av mnordstjärneorden, gjorde han den
reflexionen: »Varken samtid eller eftervärld lärer fråga efter,
om jag burit en liten eller en stor stjärna. Dessutom kostar
