ESAIAS TEGNÉR. 363

Och då han en dag på våren 1836 översände ett exemplar
av Franzéns dikt »Gustav IID till grevinnan Charlotte Mörner
i Växjö, yttrade han i ett medföljande brev: »Tro mig, det
ligger mera poetisk malm i detta lilla stycke än i allt det
knallsilver, som jag nu på tretti år avbränt i vers och prosa.
Den tid skall komma, då nationen inser och erkänner detta.
Kom då ihåg, att jag förutsagt det, ehuru på min egen
bekostnadl!»

LJ

Lyckligtvis besannade sig ej Tegnérs ord till Atterbom
och Geijer i en stund av namnlös förtvivlan, att det var slut
med hans poesi. Ännu efter flyttningen till Växjö klinga här-
liga toner ur hans lyra. Vad han nu skapar är visserligen
endast smärre tillfällighetsdikter, men bland dem rymmas
flera av de ädlaste pärlorna i hans poesi, först och främst
hans dikt »Vid magisterpromotionen i Lund 18295,
då han fungerade som universitetets prokansler och en av
hans egna söner lagerkröntes. Härligt är anslaget:

»Tre gånger tre midsommarens sol har stigit ur vågen

tidigt på morgonen upp och vakat tills länge på kvällen,

sedan jag talade här med en krans av ynglingar kring mig.

Tre gånger tre av de växlande år förändra oss alla,

plöja i pannan och snöa i håret och snöa i hjärtat.

Köld är den åldrandes vinst; men jag prisar evärdlige Fadern,
att han bevarat mitt inre för frost, att jag älskar som fordom
tankens allvarliga värv och diktens olympiska lekar.»

Oehlenschläger var närvarande vid tillfället, och »skalde-
mötet i Lunds domkyrka» gav anledning till en vacker epilog,
i det Tegnér räckte lagerkransen till sin sångarbroder, som
han med vacker men överdriven blygsamhet nämnde »skal-
dernas Adam, den nordiske sångarkungen», och därvid hälsade
honom med orden

»Söndringens tid är förbi — och hon borde ej funnits i andens
fria, oändliga värld.>

Ännu mera betydande är dock hans festdikt »Vid Svenska
akademiens femtiåra minneshögtid» år 1836, där
han i få, träffsäkra, ofta citerade ord karakteriserar den
gustavianska tidens stora skalder. En i sitt slag så ypperlig
