374 EN VITTER STORHETSTID.

rädas »den skrivande pöbelm. »Tro mig», säger han, »vi — och
du i synnerhet — äro dock födda, icke för att komplimentera
ormen, utan för att förkrossa hans huvud. Det är i alla fall
blott en snok, som väl väser, men ej kan stinga. Vi vilja
låta honom dö i sin dynghög.»

När Tegnér kom i de tagen, att han kastade sig på ordlekar,
blevo de nästan undantagslöst av det spirituella slaget, även
de. Då den jämförelsevis obetydlige lektor Enberg blivit
invald i Svenska akademien på en plats, till vilken den vittre
Brinkman borde varit ofantligt mycket närmare, skrev
"Tegnér till denne sin vän: »Utgången av valet i Svenska
akademien känner du; och vi veta nu, vad du är värd jäm-
förelsevis med Enberg. För någon tid sedan undrade Argus,
huruvida Akademien skulle ta sin nya ledamot ur den franska
eller tyska skolan: hon har gått en medelväg och tagit
honom ur trivialskolan. Vederbörande erkänna väl, att E.
icke kan anses äga en gnista genie; men ser du, han är pre-
destinerad att fullända den så länge omtalta Ordboken som
annars ej blivit färdig innan språket dött ut. Mot ett dylikt
absolut nådaval är nu intet att invända.»

I Tegnérs brev märker man bäst, att hans bildrika språk,
som ibland går till överdrifter, är hans naturliga sätt att
uttrycka sig. Man kommer att tänka på Geijers ord om sin
skaldebroder, att »allt vad han sade, blänkte», och om dennes
enastående förmåga att fånga ögonblickets flyktigaste glans
i en bild, som fick »diamantens ljus och färgskiftning».

Hos Tegnér »vimlar det av spirituella och levande bilder
så tätt, att de knuffa varandra ur vägen», för att tala med
Georg Brandes. Ett exempel därpå är denna bild av Fritiof:

»Den ena som en ek sköt fram,
och som en lans är hennes stam;
men kronan, som i vinden skälver,
liksom en hjälm sin rundel välver.»

Här liknas Fritiof vid en ek, men eken själv åskådliggöres
genom bilden av en lans med en hjälm på spetsen. Det blir
onekligen väl mycket av det goda.
