378 EN VITTER STORHETSTID.

Av kapten Enehjelm fick Runeberg också höra berättas
om finska krigets ofärdsår, ty kaptenen hade själv varit med.
Nejden var full av minnen från Rooths och Spofs partigängar-
krig, och levande stodo finska krigets hjältar för den unge
studenten, när han hörde »fänrik Stål förtälja sina upple-
velser. »Fänriken» skall i verkligheten ha varit en gammal
f. d. underofficer Pelander, som på långt håll var släkt med
Enehjelm och nu fått en fristad på sin vapenbroders gård.
Där satt han i sin lilla stuga, band not och sög på sin snugga.
I början tyckte den unge informatorn det var roligt att gyckla
med den vresige gubben. Men den gamle krigsbuesen blev
snart blidkad med ett vänligt ord och en pipa tobak. Och när
Runeberg började fråga om kriget, så smalt den gamles
hjärta som vax. Sedan de väl kommit in på det ämnet, blevo
han och den unge studenten de bästa vänner, och kväll efter
kväll satt Runeberg hos honom och lyssnade »vid pertans
matta flamma till vad gubben förtäljde om finländarnes
kamp för hem och härd.

År 1826 återvände Runeberg till Åbo. Men följande år
härjades den lilla staden av eldsvåda, och universitetet flyt-
tades till Hälsingfors. Där avslutade han sina studier och
fick sedan anställning som docent vid universitetet. Han
grundade också snart ett eget hem tillsammans med en god
och förstående, vittert intresserad maka. Att folk tyckte hon
var bra ful, brydde sig den förälskade diktaren icke om.

År 1830 utgav Runeberg sin första diktsamling, men ojäm-
förligen mycket större betydelse fick hans stora epos »Älg-
skyttarne», som utkom två år därefter. Många präktiga
typer har skalden här tecknat, såsom herrgårdstorparen,
sden välförståndige Petrus», hans hustru, »den mångordkun-
niga Anna», och »den aktade tiggaren Aron», som varit en för-
mögen bonde men genom frostens härjningar blivit utarmad.
Men priset tar dock Runebergs skildring av »den brunskägg-
yvige Ontrus», gårdfarihandlaren från »det varurika Arkangel,
och »den skröpliga halta Rebecka». Hur kostlig är han icke,
»den varubeprisande» pratmakaren, när han för den vackra
Hedda lovsjunger sin kärlekskranke broder, »den sköne ar-
kangelske gossen», och vilt skryter med sina kringflygande
sedlar för att slutligen ömt plocka upp och kyssa dem samt
