JOHAN LUDVIG RUNEBERG. 379

ljuvt grinande stoppa den sedeldigra taskboken i barmen,
när hans ärende väl är fullfört! Och kan man tänka sig en
ypperligare teckning av ett gammalt herrgårdsinventarium
än Rebecka, denna argsint fräsande gammalpiga, som envar
retas med, som vojar sig över världens ondska, kältar på de
unga och beklagar sig själv! Och vilken åskådlig kraft i
skildringen av livet i Petrus” stuga, av hela denna samling
inhysingar, tiggare, barn och djur, som hålla till omkring och
på ugnen, medelpunkten i det hela. Vilken känsla av hem-
trevnad som sprider sig från tjärvedsflamman i pörtet!

Genom »Älgskyttarne», säger en av Runebergs samtida,
blev Finland kärt för dess ståndspersoner, som först nu lärde
sig att uppskatta och förstå sådana gestalter som »tiggaren
Aronm» och »Mattias från Kuru, det fågelrika kapellets. Så
har Runeberg genom »Älgskyttarne» utfört det vackra värvet
att stärka samhörighetskänslan mellan folkklasserna.

Många voro dock ännu oförstående för det nya i Runebergs
diktning. Skaldens samtid var ännu ej van vid ett så enkelt
sätt att teckna, som det han använde. Kunde detta vara
verklig konst? Det dröjde, innan man förstod, hur äkta
den konsten var. Så invand hade man blivit vid Atterboms
färgskimrande drömvärld och Tegnérs slösande bildprakt,
att man ej förstod det enkelt naturliga. Det stred ju rent av
mot god smak att inom poesin skildra det grovhuggna och
naturkantiga! — Men så småningom lärde man sig förstå,
vilken välgörande sund kraft som strömmade ut ur Runebergs
teckningar efter den levande verkligheten, efter den ofördär-
vade naturen själv.

Vad »Älgskyttarne» ej genast förmått, det förmådde Rune-
bergs kärleksidyll »Hanna». Den ryckte oemotståndligt
alla med sig. Prästgården på landet — studenternas hem-
komst — den unga kärlekens hastiga uppflammande i som-
marnaturens härlighet — vem hade icke varit med om det,
och vem förstod det icke! Med den dikten slog Runeberg
igenom som skald.

Men trots skalderyktet blev levebrödet knappt i Hälsing-
fors, och därför beslöt sig Runeberg år 1836 för att söka ett
ledigt lektorat i Borgå. Hans glädje över utnämningen blev
ej oblandad, ty det kändes påkostande att lämna universi-
tetet och de många kära vännerna i Hälsingfors.
