380 EN VITTER STORHETSTID.

I Borgå befäste Runeberg sitt skalderykte med dikten
.Julkvällem, där händelsen är förlagd till en finsk herr-
gård. Den här gången vill det mot vanan inte arta sig till
någon riktig julstämning på den gamle majorens gård. Han
sitter där och brummar i sin länstol, sur över att han skall
vara ensam manfolk bland jämrande kvinnor — hans måg
kaptenen är nämligen ute i kriget och hjälper grekerna i deras
frihetsstrid mot turkarne. — Men så kommer mågen ändå hem
till sin väntande maka som en glad överraskning och med
honom den riktiga julglädjen. Nu sitter den gamle majoren
där ej butter längre utan vaggar belåtet fram och tillbaka i
sin gungstol och suger sin pipa i ro. Men åt den gamle sol-
daten Pistol, som är bjuden till herrgården, medför den hem-
komne ett sorgebud: hans son har stupat i kriget. För att
trösta den gamle över hans förlust erbjuder då den godhjärtade
majoren sin vapenbroder ett hem hos sig på herrgården. Men
gamle Pistol är för stolt för att vilja leva av andras bröd, hur
hjärtligt det än må vara honom unt. Hellre bor han kvar i
sin lilla koja:

»Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen;

än har orren sin stig och tjädern nära min koja.

Krafter äger jag; sköta en krok, utgillra en snara

kan till min bärgning jag än, och litet är nog för den nöjde.
Bodde jag här och toge min dagliga kost av Er godhet,
kunde en tjänare lätt eller tjänarinna i stugan

kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden

tyngde hans själ. Nej, där i mitt ensliga torp som min egen
lever jag bäst och gästar den evige givarens håvor.

Skogen kläder Han grön; Han låter den irrande fågeln
finna ett korn: mig hjälper Han hädanefter som hittills.

Tar jag av Honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.” —
Sagt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren;

fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
mätte sol!ldaten. Han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans levnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
flärdlös, trumpen och lugn med en järnfast ära i djupet.»>

Samma år som Julkvällen — 1841 — utkom den stora
episka dikten »Nadeschda» om den sköna ryska slavinnan,
