384 EN VITTER STORHETSTID.

de svaga och värnlösa, vilka ej förmå att själva rädda sig
undan våldet, och för att värna om sin fäderneärvda frihet
mot despoten. Det är därför vi än i dag kunna helt leva med,
känna med den här, »som frös och svalt och segrade till-
lika».

Ett träffande uttryck för det vackra i ett sådant krigarvärv
ger Runeberg i följande lilla dikt:

»Till en bondes koja kom en krigsman,
tung av år och vandrande på träben.
Bonden fyllde lugnt ett glas åt honom,
bjöd och talte till den gamle knekten:
”Fader, säg, hur var det dig till sinnes,
när i striden fiender dig omvärvt,
skotten knallade och kulor veno? —
Gamle knekten tog sitt glas och sade:
”Såsom dig, när någon gång om hösten
blixtar kring dig ljunga, hagel vina
och du bärgar tegen för de dina.”»

Äkta och sann fosterlandskärlek slår en till mötes från varje
rad av »Fänrik Ståls sägners. Fria äro dessa dikter från all
chauvinism, från allt ofosterländskt) skrävel och skryt. Så
äro vi Runeberg tack skyldiga därför att hans mästerliga
karaktärsteckningar visat oss, att storheten här i världen
icke består i ett slags andlig söndagsståt. Utan när en män-
niska i vardagslivets kanske till det yttre små förhållanden
glömmer sig själv för sin stora kärlek, då blir hon stor. Hon
är liten, så länge hon blott tänker på sitt eget jag, vore hon
än aldrig så snillrik. Härligt har Runeberg uttalat den tan-
ken med den högsinta flickans ord i »Molnets broder»:

»Mer än leva fann jag var att älska,
mer än älska är att dö som denne.»

Känslan för människovärdet hos låg likaväl som hög
är också ett av de mest sympatiska karaktärsdragen hos Rune-
berg. Se på Sven Dufva! Vilken motsats mellan detta yttre,
som tar sig så trögt, så hjälplöst dumt ut, och det inre, som
kan flamma till likt stenen, när den kommer i beröring med
det kalla stålet!
