388 EN VITTER STORHETSTID.

i sådant fall en plats skulle hållas i beredskap åt honom.
Men Runeberg svarade, att Finland var en fattig mor, som
behövde alla sina söner.

' Hur äkta än Runeberg tecknat finska krigets hjältar,
kan det dock ej förnekas, att han varit benägen att över-
skatta betydelsen av både dem och vissa av deras bragder,
att se hela kriget liksom i förstorad skala. Finska kriget var
ju i verkligheten icke ett krig, där »stridens massor välvdes
från trakt till trakt> Drabbningarna voro mest skärmyts-
lingar mellan småstyrkor, och en obeveklig vetenskaplig
forskning har obarmhärtigt ryckt härförarens gloria från
pannan på en sådan hjälte som Adlercreutz. I verklighetens
kalla dager framstår också en stor del av Finlands överklass
såsom behäftad med stora brister i fråga om trohet mot
fanan. Men skalden är ju en annan andas barn än den kritiskt

granskande historikern.
&

Bland Runebergs smärre dikter märkas sådana pärlor som
»Grumla icke flickans sjäb:

»Flickan satt vid bäckens strand,
tvådde sina fötter där.
Sjöng en fågel ovanför:
”Flicka, grumla bäcken ej,
himlen syns ej mer i den!
Flickan slog sitt öga opp,
talade med tårad blick:
”Sörj ej över bäcken, du —
bäcken klarnar snart igenl!
När du såg mig stå en gång
vid en ynglings sida här,

du till honom tala bort:
Grumla icke flickans själ;
aldrig skall den klarna sen,
aldrig spegla himlen merl'»>

Ett litet mästerverk är också legenden »Bönen» med sin
genomsunda, livsglada religiositet:

»En gång, när i fromma, glada samtal
vid sitt middagsbord den gamle Luther
satt som vanligt bland förtrogna vänner,
talte en av dessa så med klagan:
