JOHAN LUDVIG RUNEBERG. 389

”Svår och ond att leva i är världen,

full av vansklig id och jordisk omsorg;
intet under därför, att så mången

sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Även mig de plåga, dessa oljud

av en outtröttlig världslig strävan.

I mitt grannskap bultas, smids och hamras
oupphörligt hela dagen genom,

och hur tidigt än jag vaknar, störa

dån och hammarslag min morgonandakt.”

Luther log och sade: Varför störas?
Tänk långt hellre: ”Jag har sovit länge.
Hör min fromme granne, hur han redan
hunnit stiga upp och börja bönen!”

Ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden
vaknar upp och tänker: ”Gud har gett mig
åter dag och krafter att arbeta',

och med hurtigt mod begynner smidet,
är hans trötta flämtning för vår Herre
icke mindre kär än dina suckar,

och på himlens portar slår hans slägga
kanske starkare än dina böner.»

En av Runebergs mest omtyckta lyriska smådikter är
»Fåfäng önskam, som blev hans sista skapelse i sitt slag.
Den vittnar om den känsla av ensamhetens förfäran, som
även en så lycklig och harmonisk natur som Runeberg någon
gång kunde erfara i sitt hjärtas oändliga värld:

»Otaliga vågor vandra

på havets glänsande ban;

o vore jag bland de andra

en bölja i ocean,

så liknöjd djupt i mitt sinne,

så sorglöst kylig och klar,

så utan ett enda minne

från flydda sällare dar!

Dock, skulle en våg jag vara,
densamme jag vore väl då;

här går jag ju bland en skara

av svala vågor också.

De skämta med fröjd och smärta;
på lek de tåras och le.

Blott jag har mitt brinnande hjärta;
o vore jag utan som del»

>
ä LJ
