ZACHARIAS TOPELIUS. 393

soskuldens. Så länge han förblev »trogen M. C. L.s, låg däri
ett värn mot livets frestelser och förvillelser.

Året 1834, det år under vilket han bereddes till sin första
nattvardsgång, slutar han med dessa tacksamhetens ord i
sin dagbok: »Skulle ej Mathilda vara, så skulle Z. inte vara den
han är. Ack hur många av mina jämnåriga hava icke fallit
för frestelsen! Jag är ren vorden genom kärleken. Tackad vare
du, goda Mathildal»

Den grova lasten var dock icke den fara, som hotade
ynglingen. Han hade alltifrån barndomen levat i allt för ren
luft för att lätt kunna besudlas av storstadens smuts. Redan
hans skönhetskänsla kom honom att äcklas vid vad en sådan
stad som Hälsingfors kunde förete i den vägen. Så skriver
han på hösten 1834 i sin dagbok efter ett kvällsbesök på ett
litet konditori: »Jag vandrade hem igen; jag såg sedefördär-
vets olyckliga representanteri mängd på gatorna och beklagade
i mitt hjärta, att Hälsingfors, ett ställe där vårt fäderneslands
så yttre som inre urverk sättes i gång, skall vara en stor stad.»
— Detta är icke något tillfälligt känsloutbrott utan en länk
i den medvetna självuppfostran, han bedrev med stöd av
sin bortgångne faders maning »Vinn på dig självb.
Några dagar förut hade han med ett par kamrater gjort en
aftonpromenad; och »därvid ville vi ock», skriver han, »veta,
huru Estnäsbacken såg ut, ett kvarter av staden, där man
har tillfälle att se mänskligheten i sin förnedring och lasten i
sin ohyggligaste gestalt. Det föreföll mig, som om Satan med
hånlöje ville ropa till oss: ”Människa, du som en gång var
Guds avbild på jorden, späk ditt högmod och se ned till
marken — dessa äro dina likar!l” Med en rysning lämnade vi
dessa syndens förbannade hemvist, ty vi hade sett nog.»

Topelius skäms å sina kamraters vägnar, när somliga av
dem dricka och slåss och bete sig som »ena stora nöts. Det
ligger häri ingen lillgammal, moraliserande glädjefientlighet.
Tvärtom tyckte han om att tillbringa v»en munter kväll bland
muntra bussar.

Småstadslivet hemma i det kära Nykarleby fann han
emellertid inte alltid så idealiskt det heller. »Jag tycker all-
deles inte om di där trumpna herrarna, som mycket hellre
kyssa sitt toddyglas än en flickas läppar och hellre svära över
spaderkung på gröna bordet än i dansen jollra med en lekande,
