ZACHARIAS TOPELIUS. 397

vid dina blomblad lådde stoft;
det dig till jorden drog.

Ett sken i månlös natt du var,
en fjärran vådeld lik,
en ljusterflamma mild och klar
på strand av insjövik.

Jag tog dig för en stjärna ren,

en nattlig fyr på hav;

men om jag följt ditt blanka sken,
jag hopplös gått i kvav.»

Men i samma mån, som han vann seger över de passionens
stormar, den vackra Greta väckt till liv inom honom, i samma
mån stod allt klarare för honom den ursprungliga bilden av
det ofördärvade naturbarnet. Sådan är hon i hans oförgätligt
sköna poem »Den resande studentemn, som genom det
tragiska slut, han indiktat, höjer sig till verkligt stor, ädel

konst.

»Hans röst man hörde på avstånd ren,
hans gyllne lyra! i solen sken,

hans piska small, och i raskt galopp
han körde på gården opp.

Så långt man mindes, var han sig lik,
ej mera fattig, ej mera rik,

men lika modig och lika ung

och alltid glad som en kung.

Det var han själv — det var hans gestalt,
hans rock, hans kappa, hans väst och allt,
hans röda gördel, med tofsar på,

puffert? och flaska också.

Det var hans kärra — man mindes den;
hans kappsäck kände man väl igen.
Hans masurpipa med nött beslag,

hon var sig lik än i dag.

Och regnet tätt från hans kappa dröp,
men gårdens flickor i kind han nöp
och slog åt värden ett glas till rand
och skakade glatt hans hand.

1 I den finländska studentmössan. — ? Pistol.
