ZACHARIAS TOPELIUS. 399

du nu: att jag excellerar i konsten att säga osant. Har du
hört en mera sammanhängande osanning? — Ah, monsieur!
hur stod det till nyss? var det något litet, litet som stötte på
jalousie? Trodde du verkligen, att din Milla skulle vara road
av att resa till Jakobstad, då inte du vore med? Jag riktigt
häpnade själv över min osanning och var på vägen att sluta
en gång, men sen tänkte jag: ”Du skall spela ut din roll.”
Allt annat var fullkomligt sant, utom att vi voro där.»

En annan gång berättar hon en anekdot om »en fästman,
som ville pröva sin kära blivandes lynne och gav henne ge-
nom flickans mor en utomordentligt hoptrasslad härva att
nysta. Flickan redde den också verkligen och nystade den
helt trankilt; dock märkte fästmannen att hon ofta gick ut
emellan. Efter någon tid, då hon som hans hustru oupphörligt
plågade honom med sitt häftiga, otåliga lynne, frågte han
henne, hur hon så glatt och lugnt kunde nysta ut den orediga
härvan, som han ville pröva henne med. — ”Å det gick bra',
sade hon, ”då jag fick gå ut emellanåt och bita i dörrposten i
stället för i dig.” — Var hon inte söt? En sådan huld och öm
maka skall jag laga att du också får. Är du nöjd med det?»

Men när fästmannen ger luft åt sin förtjusning över ome-
delbarheten i hennes brev, svarar hon med vacker anspråks-
löshet: »Du tycker om mina slarviga brev, som jag aldrig sen
läser igenom, så de troligen ej ha mycket sammanhang. Men
vad tror du jag gör då? Vet du vad det är för en skillnad på
våra brev? — Att man måste känna och hålla av mig för att
kunna hålla av mina brev, men dig måste man hålla av till
och med bara för brevens skull.»

När Topelius förlovade sig, var han sedan ett halvt år redak-
tör för halvveckobladet »Hälsingfors tidningars. Det blev
inte från någon predikstol, han skulle tala till folket, utan från
en redaktionsbyrå. Men han ämnade icke stanna vid tid-
ningsmannabanan; det framtidsmål, som numera starkast
lockade honom, var en professur i historia. Men medan han
studerade vidare i det ämnet, kunde han nu försörja sig själv,
tack vare redaktörskapet, och behövde inte ligga sin gamla
mor till last.! Hans inkomster räckte dock inte till att gifta
sig på, och Emilie hade just ingenting att bidraga med, efter-

1 Hennes man hade dött 1831.
