VAD UTLÄNDSKA RESENÄRER TYCKTE OM SVERIGE. 409

likna»,! så märker man på tonfallet hos honom liksom hos andra
utlänningar, som kommo hit på besök under denna tid, att
uppfattningen av »hyperboréerna» allmänt börjar ändra :sig.
De betraktas icke längre som etnografiska kuriositeter utan
rent av som ett slags europeiska kulturmänniskor. —
Hans landsmän Brooke och John Barrow j:r gjorde
samma iakttagelser. Den senare konstaterade, att det »icke
i något europeiskt land finns en vänligare, mera belevad
och gentlemannamässig människa än en väluppfostrad
svensk». T. o. m. den annars så sura tyska författarin-
nan grevinnan Ida Hahn-Hahn, som hade oturen att
komma hit den kalla och regniga sommaren 1842, fann de
bildade svenskarne vänliga och angenäma att vara tillsam-
mans med.

Men riktigt gemytligt blir det svenska sällskapslivet al-
drig. Tysken Häring kom snart under fund med att grund-
draget i den svenska nationalkaraktären är allvar. Det
framträder i de melankoliska folkvisorna, i svenskarnes
historia, i deras sällskapsliv, där svensken i främsta rummet
lägger an på att hålla på sin värdighet. Han tycker icke om
att av en besökande bli överraskad i nattrock. Den intagan-
de franska älskvärdheten söker man här förgäves. Sven-
sken liknar fransmannen blott däri, att han icke gärna vill
bli föremål för löje. Självironi låter sig icke förena med hans
ömtåliga stolthet. Däri är han olik både de godmodiga
tyskarne och de humoristiska engelsmännen. Ju mer tys-
ken vistas bland svenskarne, ju tydligare blir det för honom,
att dessa sakna gemyt. De kunna vara artiga och smick-
ra men sällan värma, ty de sakna värme innerst inne. Allt
verkar kyligt i detta sköna land. Det påminner om en blom-
ma utan doft. Även för konsten saknas den nödiga värmen.

Ida Hahn-Hahn spanar fåfängt efter någon verklig livs-
glädje hos detta folk. Det är, som om svenskarne icke hade
varken förmåga eller behov av att roa sig. Även när de äro
samlade i grupper, hålla de sig mest tysta. I Hagaparken

1 Det är bara skada, att Wilson handskas så vårdslöst med namn,
särskilt de geografiska, att de ofta bli svåra att känna igen. Vänern
kallar han för »sjön Werner, Kristinehamn för »Christianmarck»,
Vintrosa i Örebro län döper han om till »Vinterosesana», Visingsö får
heta »Vissioggo», och i Vättern fiskas, säger han, »abora» och »yoda>.
